Aftonbladet – 29 september 1870, sida 3

Vaallg sak. len nurna lange nalva cualta te0rier praktiserats? . Tjugusex, år vid pass i Danmark, några år i Norge och ett par i Sverige. Kanhända vid en enstaka anstalt? Nej vid mer än fyratio skolor i Danmark, elfva i Norge och åtminstone fyra i Sverige. Och detta är verkligen sannt? Femtiofem sådana examenslösa skolor här i Norden? Ja minst femtiofem. Redan denna omständighet gör saken värd att noga öfverVägas.n Men huru skola lärare, målsmän och vederbörande styrelse kuona kontrollera. .Efter min uppfattning är skolan icke till för kontrollens eller lärarnes skull, lika litet som för målsmäns och vederbörandes, utan för lärjungarnes. Den starka kontrollen är för öfrigt den, som sker oväntadt, i hvardagslag. Jag vidbåller, att en examen är på en gång ett ihåligt teaterspel och en tortyr för flertalet af lärjungar; men dessa hatva kommit till skolan för något helt annat än att undergå tortyr. Men det högtidliga, det varaktiga, djupa intrycket af detta festliga förhör, då unga och gamla samlats i höptidsskrud ::. Upplöser sig för mina ögon till en ren komedi. — När lärare och lärjungar, som iärt sig att älska hvarandra, skiljas åt, blir det utan några tillrustningar en vemodig högtid. Jag har sett det vid folkhögskolor. Det öfverlagda förhöret är deremot en tillsats, onödig för dem, som äro starka utiatt förhöra och förhöras, men tillika en tillsats, som gjuter en onödig galla i sinnet hos dem, som på det området icke ega sin vaiplats, En examen mäter värden efter en falsk måttstock, i det den hos, en väcker höga, sjelfkära tankar, hos en annan förderflig nedslagenhet öfver medoch motgångar, hvilka visserligen kunna, men icke det ringaste behöfva att stå i samband med individens verkliga värde, hans duglighet eller oduglighet i det framtida lifvets kamp. Och ni anser då verkligen att segren I en examen betyder så litet för framtiden? Ja. Och detta nu till slut, med ett ord utsagdt, derföre, att blott minnet kan till en examen frambefallas och der svara. Allt det öfriga uti lärjungens inre, som dock är af samma vigt för framtiden, är vid hvarje slags examen ändå mera tillbakaträngdt än vid det hvardagliga lexarbetet. Derför tror jag också blott till bälften på ett grannt examensbetyg. Men det är dock med en känsla af tillfredsställelse, som man blickar tillbaka på ett sådant aflagdt prof. Ja; fullkomligt med samma känsla, som Per klockare i Erasmus Montanus ser tillbaka på sin lärda uogdomstid och säger: Tänk, godt folk! För tjugu är sedan kunde jag stå på ett ben och läsa upp hela litanian utantill på grekiskan! — Nu erkänner han med vemodighet att han kan det icke mera. Och hvarföre? Derföre att det varj ett konststycke, en minneslära. Det kan finnas något annat i ungdomens lärodagar, hvils ket man icke glömmer; men detta låter sig cke ställas på parad vid en examen. Ni är ohjelplig.n Det är icke om den saken, icke om mig, som vi här disputera. Vi hafva från folk-: ipplysning i allmönhet kommit io på frågan om folkhögskolavj ty då jag förfåktar ett en-l idigt examensvasendes förderflighet förfäkar jag också en af grundåsigterna i folkhögskolans organisation och arbetsplan. Jag har sökt rubba er tro icke blott på nödvändigheten af utan också öfverbufvad på den nytta nånga skolmän se uti examensväsendet, sålant detta nu företer sig. Efter gamla tilers åskådningssätt stod det som en nödvänlighet, och sednare tiders regime har genom att skarpare betona fordringarne och betunga ypglingarnes minne tviogat fram en genomsående opposition mot hela vårt nuvarande xamensväsende. Öfverdrifter kuona uppenbara sig i hvarje strid, och en sådan vore att . oppositionen mot skarpt framträdande l1yten hos värt offentliga skolväsende inlägga stt nedsättande af de betydande framsteg läoverken gjort i andra hänseenden. Men en , ika stor ensidighet ligger i det förakt, som, 1itan undersökning af förhållandena, just at vildningens representanter visats och visasj not en så märklig företeelse på den allmänna undervisningens område som folkhögskolorna.! De klandras af skolmän hvassast af det skäl, om vi nu öfvervägt, nemligen examensberielsen. Och man betänker icke ens den väldiga olikhet i förhållandena, som uppstår leraf, att då elementarläroverkens disciplar iro barn eller ynglingar, äro folkhögskoloras lärjungar mestadels män och ofta nog inga sjelfegarnde böndar. Kunna, på tal om le förra, anföras tänkvärda grunder emot l: len myckna examineringen, så är det klart i utt dylika förhör vore rent af omöjliga attli inställa med dem, som besöka sistnämnde kolor. De hatva lemnat för ett halfår sitt! croppsarbete och ofta nog sin enda källa tilll: örtjenst för att lära sig något och blifva föridlade, icke för att stå på parad för kreti och pleti. Jag hoppas, att ni medgifver det riktiga och naturliga uti att folkhögskolan sålunda icke anställer någon examen? Ja, förutsatt att en sådan läroanstalt för vuxna bondeynglingar är behöflig; men jag är ännu icke på längt när öfvertygad om den saken. Jag vidhåller ännu i samma omfång som förut. mitt tvitvel på hela folkundervisningens lämplighet. Likvisst lofvar jag att änka på edra satser, om ni å andra sidan ofvar att noga betänka de ord, som jag här skall afskritva ur ett högst framstående arbete på värt språk, ett arbete af en märkeig fosterlandsvän ur den gamla skolan. Behåll emellertid kuvertet ouppbrutet, tills ni pesökt åtminstone ytterligare tio folkskolor, , vögre eller lägre, och noga betänrkt alla med . lem i samband stående omständigheter!v Sedan jag lofvat detta, afskref den gamle nanonen några rader ur ett större arbete, som han medfört i sin nattsäck, kuverterade papperet och lemnade mig, hvarpå vi åtskildes, ömsesidigt betygande hvarandra vår nögaktning trots olikheten af våra åsigter. Med löftet att i nästa bref meddela ett och annat om folkhögskolans arbetssätt tecknar jag i dag br Redaktör! Eder tillgitne