Aftonbladet – 29 september 1870, sida 3

all e8å var; men han var ocksa barn at en annan tid än vår, och det vet jag, att alla bland de dåtida kamraterna, hvilka jag sedermera träffat i andra yrken än de lärda, hafva klagat öfver sin på ofruktbara lexor förslösade ungdom. De veta icke hvad godt de haft af dessa lexor. I en liten grad her ni rätt. De få, som vid några och tjugu års ålder börjat hungra och törsta efter att läsa något, hafva verkligen haft en liten anknytningspunkt i de halfförbleknade minnena från läroboken samt en liten öfning uti att fästa ting i -minnet; men längre sträcker sig ej heller välsignelsen. — Och nu till kärnan af saken, min herre! — Bokstafven dödar, men anden gör lefvande?. Detta är hemligheten af all god undervisning; men våra skolförfattningar annöllera den saoningen derigenom att de för lärjungens öga sätta utsigten på den matta teatertafla, som kallas examen, i stället för en frisk blick ut på det verkliga, kämpande lifvet. Jag lärer mig det ena och underlåter det andra derföre att det skall så vara enligt kgl. brefvet ef... etc. ete. Hvarja lära;res ängslan att hans ämne skall gå klenare än andras eggar honom till de yttersta ansträpgningar att plugga in detalj för detalj hog de minnesklenaste såsom hos de minnes-: starkaste af de tubgä, och lärjnngarnes egen falska ambition ofta nog i förening men föräldrats tomma fåfänga, sporrhugger det unga sinnet till ansträngningar, hvilka alltför ofta i en framtid slå öfver till gin motsats: likgiltighet, om icke ibland tll något ändå Vårre. Nog, herre! Nog! Nej icke ännu! Vi skola bålla fast det ordet: Bokstafven dödar, men anden gör lefvande, Skolan bygger fullkormiigt Ö!vervägande på blott n af menniskans herrliga förmögenheter: minnet. Hvarföre? Just för sin examens skull. Hon har till mål icke lifvet utan en — examen. Nu kan det dock bända att vi hafva framför oss en yngling, som eger de herrligaste anlag, men klent minne. Han studerar historia både vid skola och universitet; Hän har gjort sig förtrolig tfied alla samhällslifvets brytningar, alla skiftningar i tro och tävkesätt ända från äldre tider. Han eger tillräcklig filosofi och skarp blick att förstå de ledande personligheterna, att förstå hemligheten af deras makt öfver sin samtid. Han känner hufvudsumman af de vigtigaste krigen och förnämligast den ny existerande länderfördelning, till hvilken de ledt; men han är hvarken menniska att komma ihåg det årtal då Solla dog, eller hvarenda detalj af de omstörtningar som blefvo en följd af det spanska snecessionskriget. Nåväl! Han är och förblir inkapabel att göra sina historiska insigter gällande, der det vankas att få betyg för dem; Men vem kan i sjelfva verket mera historia, hvem har at historiens studium mest uppfostrats sjelf, hvem kan för allt stort och herrligt i menskligheten verka mera väckande och välsignelserikt på andra, denne eller en annan, som med den ledigaste lätthet i verlden har lärt sig att repa upp årtal, namn och iinnesläxor? Här se vi efter min mening huru bokstafven, som dödar, får triumfera. Nog herre! Jag kan nu lätt tänka mig edra åsigter eller rättare sagdt fantasier äfven i afseende på andra ämnen än historia. Hvad skalle det 1äl emellertid blifva för ordning, för kontroll vid läroverken, om den lösa plan för arbetet, hvilken ni tyckes åsyfta, gjorde tig gällande? Ordningen blefve i främsta rummet en inre, icke en yttre, och hvad kontrollen beträffar, så finge denna rätta sig efter skolans ordning. Arbetet finge visserligen icke prigcisionen af en repementsexercis; och öfverblicken af det hela gåfve törhända icke den behagliga synen af ett system å la Bismarck, men jag tror att ett mera varmt och kraftfullt slägte utginge ur skolan att arbeta för fäderneslandet. Kort sagdt, min herre, det ser ut, som om man verit trycket mån om att kunna i siffertal och formler på en statistisk tzbell samla uppgifterna om våra skolors arbete för att sedan låta dessa sitfror och formler befalla öfver hvad som skulle förordnas eller icke på särskilda håll. —I Men hvad blifva väl lärare och hvad blifva lärjungar under trycket af ett sådant system, om icke små maskindelar, sor måste gå hit eller måste gå dit, allt efter som den befallande viljan dirigerar verket? En butvudoppgift för lärarne blir att kunna gifva uppgifter om allt och de dagliga förhören få, senom åtankan på slutförhöret, examen, alltlör mycket karakteren af en polisundersökning i stället för att uteslutande åsyfta lärjungarnes uppväckelse, eftertanka och allsi-j diga förkofran. Man har tagit i betraktande allt men glömt ett, att såväl lärare som lärjungar äro andliga, personliga väsenden, och att det första vilkoret för allt andligt ar. bete är åtminstone något litet mått at personlig frihet. Nu är friheten uppfrätt af kontrollerna i detalj, och på blott få ställen hafva lärare funnits, hvilka, trots tömmsrne, som bundit dem, egt kraft att trycka sin personlighets prägel på undervisningen. Tro mig! Den eldande kraft, den värma och lust, som lärjungen erfar, då han röjer det personliga, sjelfva den tändande gnistan hos läraren, det låter sig i inga siffror begripas, i inga tabeller inregistreras, Men det är just detta, som hos oss skjutits åsido. Min herre, vi hafva från folkskolefrågan förirrat oss till en nog längt gående kritik... Som dock varit nödvändig för att vil skulle komma in på frågan om sjelfva folkkögskolan. Skulle då hennes system hafva på ett tillfredsställande sätt löst den kinkiga knut, som ni kallar examensfrågan? Jag tror det. Och på hvad sätt? Examinera pojkarne hvarann? Om det behagar dem. — Sanningen att säga, så har skolan ingen examen. Ingen examen? Ingen...? Min lärde vis å vis vred sig vid dessa ord, såsom om han ansatts af maran. Jag skyndade att vända samtalet på ett annat ämne, men han tillät detta ej mera. Jag tror mig hafva funnit, att man genom envishat i ett enda samtal nästan aldrig kan