Aftonbladet – 29 september 1870, sida 3

touchent), tills tipatier mot sam ide. Onsdagen den 21 Sept. innehöll D. N. en artikel om general Trochu och hans arbete LArmee Francaise en 1867, om hvilket bladet, bland annat, söger: Trochus skrift har den stora förtjensten, att militäriska grundsanningar i densamma framhållas så enkelt och klart, att de af hvar och en, vare sig militär eller ej, kunna uppfattas och bedönias, hvarefter derur göras några utdrag slutande sålunda: Slutligen vilja vi anföra hvad denne frisinnade och erfarne krigare yttrar om ett försvar, grundadt uteslutande på allmän värnepligt. — Alia häröfver uppgjorda förslag, säger han, kunna sammanfattas till hutvudsakligast tvenne, nemligen: det som utsträcker den personliga krigstjenstgöringen. till. alla tjenstdugiga unga män, .som ej enligt lag äro befriade, med en tjenstgöring, begränsad till en jemförelsevis kort tid; samt det förslag som till krigstjenst upptager endast en del af de unga männen, men under en. betydligt. långvarigare tid. Det förstnämnda, så äro Trochus ord, är det rättvisaste och med tiden, det vill säga, då det bunpit ingå -och slå rot i-det allmänna tänkesättet, äfven det bästa. — De solåater som härigenom erhållas äro visserligen unga, kanske alltför unga, men denna olägenhet godtgöres af många fördelar, hvilka jag i kortbet vill antyda. Andan i armen vinner betydligt på, att: alla sönerna af de fattigaste såväl som af de förnämsta familjerna tjenstgöra gemensamt under fanan. Ungdomen af alla klasser vänjes härigenom till lydnad och uppmärksamhet, och på samma gång systemet gifver spänstighet åt armen, höjer det befolkningens moraliska egenskaper och ingjuter i hela samhällskroppen en militärisk anda och ett militäriskt ordnipgssinne. Af förestående kunna rimligtvis ej dragas srdra slutsatser än att D.-N. förordar -allmän värvepligt utan friköpnivg. Men ser man nogare efter, så finner man att författaren understrukit orden med, tiden. Vi minnas icke huruvida dessa ord finnas i originalet. Men lika godt, artikeln tslar för allmän värnepligt, men — för framtiden, ehuru den erkänner systemets mårga fördelar. Att enligt detta system (det preussiska) soldaterna icke äro för unga, det har preussiska armer ru visat. I lördags, den 24 dennes, således trenne dagar sevare, irnehåller D. N. en ledande srtikel under rubriken Historiska anmärkningar,, hvars stil och syfte tyckas utvisa att den varit i säck innan den kom i påse, I denna artikels inledning talas så vackert om: en nedslående iakttagelse man ofta har tillfälle att göra, att när någontirg en gång blifvit folktro, folkmeriog, så dröjer det ett halft, ett helt sekel, ja stundom århundraden, innan denna folktro ändras. Vid läsandet häraf, med förstvämnde uppsats i minnet, och vid ett hastigt ögonkast på artikelns fortsättning, der det omtalas hurusom Carnot, vären 1794, lyckades uppställa 770,000 man — väntar man sig få se, att föremålet tör derna klandrade och seglifvade folktro är t. ex. vårt indelnings verks fösträffiighet o. s. v. Men pej! Man finner i dess ställe ett stort bemödande att omintetgöra den gängse folktron, att det åren 1792 och följande var folkets tillopp under fanorna,. zom räddade Frankrike från undergång. Nej, det var den allmänna värnepligten, som gjorde det, säger artikeln. Men när det medgitves att nationalkonventet år 1793 införde denna nya institution, som förut ej fanns, och att våren derpå, år 1794, man redan åstadkommit en armå af 770,923 man, just till följd af denpa inrättning, månne det då icke äfven bör medgifvas att detta var en levge en masse? Hvad varskapandet af denna oerhörda arme, midt upp uti och under revolutionens och inbördes krigets bärjande framtart, annat än en verklig folkbeväpning? . Om man ru får anse detta snarlika xman ur buse denna levåe en masse värma sj till hvad vi vu förstå med folkbeväpning, 8 går hela den ledande artikeln, ej ut på anpat än att underminera förtroendet till folkbeväpning och i dess ställe hålla fram, men i perspektiv (med tidenn), allmän värnepligt. Detta var början. Tisdagen den 27 dennes innehåller D. N. åter en uppsats, som, eburu i likhet rsed en framsmygande uhlan, instucken emellan ett par andra notiser från krigsteatern, under förklädvad af en sådan notis, taget steget längre ut. Denne förklädde uhlan säger följande: Visst folk torde iå en sorglig iöreställniog om allmän värnepligt (van friköpniog) rär man omtalar att rå zonvilles och Gravelottes slagfält anträffades en ung trävarubandlare från Sachsen, som hade till ärende att bland sårade och döde uppsöka sin kompanjon, sin svåger som var sockerbruksidkare och en vän som var åogmaskinfabrikant. Alla dessa betydande näringsidkare hade varit löjtnanter i reserven. En annan löjtnant är så lärd, att han skrifvit en berättelse om slaget vid Sedan på sanskrit. Vid läsandet af dessa insidiösa rader måste hvarje ärlig svensk fosterlardsvän käpna sig tögst obebagligt berörd. Det ser besypnerligt ut. Men omöjligen korna vitro att D. N. med dessa rader, vill påstå att svenskarne skola rygga tillbaka för den fosterländska tanken, att se vårt land försvaras af dess alla vapenföra män derför — att betydande värivgsidkare eller lärde, hvilka fionas deriblaprd, komma att utsättas för samma fara som landets öfrige försvarare d. v. s. att biisårade eller dödade, liksom dessa, under detta försvar! Nej detta kunna vi icke tro. Vitro hellre att denna lilla profbit på hvad som förmodligen snart skall framträda i större format, om jordmånen befinnes fruktbar, endast är en beräknad fo:tsättving på de båda töregående, här ofvan omnämnda artiklarve och att det gäller att söka vinna terräng för de åsigter, som önska indelningsverket i orubbadt bo och vår beväring på gamla viset, Systemet är kändt under uttrycket: litet men godt! Kanske skola tidningens läsare snart få se bevisas, att den beväpning af folket, eller den folkbeväpning, kom nu i Frankrike eger rom blott är en folktro, en folkmening och att skä!et, beviset är: att en sädan folkbeväpuvivg är lika obeböflig nu, som den sades vera åren 1792—1794. Vi, ä vår sida, hoppas och önska, att in