Aftonbladet – 29 september 1870, sida 2

honom; hans syster, förmodade jag, emedan hon vid mitt törra besök lemnat linneskaf och bjelpt mig förbiuda bans skadade hand. Fadren hade varit mycket bekymrad öiver denna skada, emedan hvarje inställd representarion medförde förlust för kassan, men detta var första gången signor Uberto åter uppträdde, och cirkus var fylld af åskådare. Denna popularitet hade sina orsaker, ty jag kan ej neka att detta kouststycke ger en rätt vacker anblick, helst då det, såsom pu var failet, utföres med mycket behag. Vig som ett rägjur klättråde ben upp på platformen, och flyttande händerna mellan de bängande tågen sväfvade han med fötterna otsträckta, snarlikt englarneg på en altartafla. Hans far stod midt emut och ständigt uppmärksam — ty allt berodde på seku.den — gaf han i rätta ögonblicket en svävg åt nästa handtag. Ynglingen fattade detsamma, sväfvade fram och äter synbarligen lika obesväradt som om han varit född att flyga, och släppte sig .slutligen ned på andra sidan. Detta upprepades två, tre, fyra gånger med någon omvexling och ökad djerfhet, följdt al ett sakta bitallesorl, ty publiken var för uppmärksam att kunna applådera högt. Femte gängen, då man blifvit så van vid avblicken af vågstycket, att man nästan upphört att darra, för stt i stället inbilla sig att gpelingen ej var någon lefvande varelse med kött och blod, utan kanske blott en mälad docka elier något dylikt — femte gången tog han miste, och föll. . Det var ett ögovblicks verk — vi sågo den sväfvande gestalten, och isamma sekund hördes en stöt emet kanten af plattormen, der madrasserna voro utbredda, och en hjelplös usassa rullade ned på det spånbetäckta golvet. Jag hörde ett de i rik. — kanske från vågon af mitt sällskap, men jag.gaf ej akt på dem.