Aftonbladet – 29 september 1870, sida 2

William och jag hafva varit lekkamrater, och pu ämnade vi gifta oss... Hans far har satt sig deremot, annars bade det skett förr. Willie önskade sluta upp med sitt yrke och försöka något annat, men gubben behöfde pepogar och ville ej mista honom. Så öfverenskommo de att han skulle uppträda ännu sex gånger till och detta var den första. Hen kommer aldrig att uppträda meran, sade jag ofrivilligt. Nej, han Kan ej göra det för armens skull. Jag är glad deråt, tortfor hon med ett förtvifladt försök att bålla fast vid den ljusaste sidan af saken. Huru skulle jag kunna säga henne hvad jag för hvarje timme alltmera började befara, nemligen stt den brutna armen var det lindrigaste som drabbat yrglingen, att jag fruktade för en sådan skada i ryggraden, som ofta blir följden af ett fall från böjden och som utan yttre spär gör den olycklige till krymplirg för lifeiden? Nej, nan skall aldrig mera få göra om det, fortfor hon. Heans far må säga hvad han vill, jag skall ej låta honom bli mördad. Och det var en stolt glans i hences ögon likasom hos ett djur som länge blifvit jagadt, men plötsligt sätter sig till motvärn. Hvar är hans far? Han har ej kommit hit. Naturligtvis inte. Gubben Stone är en feg stackare, som gerna häller sig undan då det blir fråga om att gifva ut pengar, fsstän han är rätt slipad då det gäller att förvärfva dem. Men frokta inte, jag bar nog för att kunna betala er, min herre, och det är så mycket bättre, ty han är min William pu. Så ungefär lydde vårt hviskande samtal under nattens vaka. Mitt sällskap satt bakom sängomhänget och flyttade sig ej oftare än för att uträtta någon qvinlig uppassnivg, såsom att laga om elden eller räcka mig nå