Aftonbladet – 29 september 1870, sida 2

Ivnan jag sjelf rätt visste huru det gått till, befann jag mig dernere med den unge mannens hufvud emot mitt knä, och sökande afbälla folket, som trängde sig omkring, frågande och svarande. Är han död? Åhnej, inte kan han vara död, gif honom lite bränvin, så qvicknar han nog vid, stackars gosse.n Men han qvicknade ej vid inte på många timmar, hvarunder jag lät föra honom till närmaste passande boning, hvilken råkade vara min egen, ty hans hem var längre aflägset. Under hela den natt jag vakade vid den stackars ynglingens läger, föreföll det mig som om jag mördat honom eller åtminstone varit bebjelplig dervid. Hade jsg pä följt med hopen, och lagt mina sju haltva kronor till de öfrigas för att fresta honom, eller rättare sagdt hans girige far som samlade penvingar, genom att blottställa hans lif till värt nöje. Sannt nog, att det ekulle varit på samma sätt om jag cj varit der, men pu var jag likväl der, och jag kände mig ganska brottslig. Hvad mitt unga sällskap tyckte, stackars flickor, vet jag inte, ty det var mig omöjligt att sysselsätta mig med dem. All min uppmärksamhet var fävgslad vid esjukbädden; jag undrar om folk 1 allmänhet tro oss läkare vara alldeles förbärdade, emedan vi vant oss att tala om dylika saker som en kasus. Emedan ingen hindrade mig att behandla min patient efter behag, lät jag flytta honom: till mitt eget rum — gästrummen voro upptapgnpe — och undersökte honom, samt satte armen i led, den enda synliga skada, som kuode upptäckas. Sedan satt jag vakande öfver bonom, lika slagen i: mitt gamvete, som om jag varit en af de forn-romerska kej