Aftonbladet – 28 september 1870, sida 3

)kostighet mot sina veseglals Hang, va Men jag återkommer till min missiöi. Doktor Jandwith, en ryktbarhet från Kars, och jag — som tjenstgör som tolk åt honom — besökte, seIdap vi utdelat Sari a af den internationella föreningeä3 Anskäffads förnödenteter, flera hospitaler. Pont-å-Mousson har Hilfvit förvardladt till ett ofantligt lasarett. De sårades antal uppgå? till döt ofantliga siffran af 9000 endast uti denna stad; de förskräckliga bantågen från Sedan ankomma hvarje afton, lastade med 507 eler 1000 stycken af dessa Slyckliga och aflemna dem, nägra för att dökas, andra för att stympas eller för att dö. Ett höskital sådant som det, som är anordnadt i seminarie kyrksal, är på en gång en i högsta grad sorglig öh pi oresk syn. Den rymliga lägenheten har blifvit beröfdad sitta teliket och sina bänkar. Omkring pelårne, på trappstegörl ök kring altaret ligga halm utsträckta sårade fransmän-OSH biti: rare, de förra tre gånger talrikare än de senare. Alla dessa uniformer, betäckta med strå och halm, örbjuda ö4 Eripsnde syn. De blessyrer, som förorsakats genom artillerieläef, försätta de särade i en sådan ytterlig vanmakt, att de äro öfd:liga sym i en graf, Tillståndet i de ockuperade provinserna. En korrespölident skiiföer till ep af Londons större tidningar från Briey den 15 dens nes bland annat: De stackars byinvånarnes och böndernas tillstånd i de stora distrikt, der krigarhordörnå balvå dreglt frain; Är tillen förfärande grad hjelplöst. Något måste göras för dei; och det mycket snart; såvida icke en mängd skola dö af svält, förutom alla dem; som redan dött för bly, stål och sjukdom. För detta stackars folk återstår jngenting annat än att antopa de mer gynnade nationerha öm bistånd. Frankrike kämpar för sitt lif. Hvad vi Än nå tähka om konfliktens politiska grund, så är dock säkert, stt ingen ihela vida verlden, som har ett hjerta, med ligt kan åse, huru denna oskyldiga, icke stridande landtbefolkning i de eröfrade delarne af Frankrike — åt hvilka derag landsmän i de icke ocktiperatie departementen; sjelfva inbegripna i en ursinnig strid för his och bem, itke kunna räcka en hjelpsam hand, ty äfven de hafva blott mat för dagen — dör af hunger! Skulle jag än skrifva volymer, kunde jag icke gifva er hågöb trobnare målving af detta elände, än ni skall fioha följande Sivörstttning af ett upprop till hela verlden, hvilket först utgått från arrondissementet Briey och nu cirkulerar bland myndigheterna i de angränsande arrondissementen och som skall öfversändas till Eogland; Amerika och Tyskland för att offentliggöras, så snart det blifvit försedt med nödiga underskrifter: Till alla neutrala nationer och till dem af de krigförande nationerna, hvilka icke lidit af fiendtlig invasion under 1870 års krig. Undertecknade; invånare i de delar af Frankrike, hvilka äro ockuperade af tyska armåer;i främsta rummet i departeinenten Moselle, Meuse; Meurthe och Ardennes, anropa er om bistånd — icke om bistånd för att sätta oss i stånd att tillintetgöra lif, utan om bistånd för att uppebålla menniskolif, nu och efter den fred, efter hvilken hela verlden längtar. Den mest ädelmodiga symati för de sjuka och såräde har lagts i dagen af lem, till hvilka vi nu vända oss; frikostiga händer ha gjutit belande balsam på dem, som direkt fallit offer för krigets förfärliga verktyg; modiga hjertan ha trädt emellan för att hejda förstörelse-engelns härjande lie; men annat elände, längre utom syokretsen, men långt mera omfattande i sin hotande utsträckning, bar blifvit förbisedt. Frankrikes folk är för sin existens beroende af den säd som det odlar, den boskap, som det uppföder. i de delar af landet, der de tyska armåerna dragit fram, finns iogentiog qvar af de lifsmedel, som samlats under fredstid. Våra bostäder, stall och lador ärö uppbrända eller genomborrade af kanonkulor. Fält och ängar äro nedtrampade af kämpande arm6er. Hvarken säd eller bö har skördats denna höst. Alla våra dragare, all vår boskap, våra får och svin hafva tagits från oss. Våra arbetare äro antingen utskrifna till franska arrmben såsom soldater cher inspärrade som fångar i Tyskland. Vi hafva icke ens utsäde qvar. Vi sakna armar för att bruka den nedtrampade jorden, om vi än hade utsäde till nästa års skörd; vi sakna på många ställen jord att så på, ty mil på mil af vårt område ha gjorts okränkbara af plogen i följd af det beliga och gräsliga utsäde af menniskolik, med hvilket de hatva blifvit besådda. . Hungern stirrar 0s8 nu i ansigtet; hungersnöd och pest är det arf, som kriget med säkerhet skall lemna oss för den kommande vintern och våren; klagorop af barn, som bedja fäderna om bröd, hvilket dessa icke hafva att gifva, uppfylla redan luften under det att tårar at qvinnor och faderlösa, hvilka sakna bem, falla på de öppna fält, der de måste vistas, och hindra blodfläckarne från att torka. I, våra britiska bröder, kännen behaget och säkerheteu af ett land, der hvarje mans hus är bans borg, I hafven ej på århundraden erfarit en invasions fasor. Tånker eder att alla medel för edert uppehälle vore förstörda, och vägren sedan, om I kunnen, att hjelpa — och bjelpa snart — edra grannar, som förgås. I, våre amerikanske bröder, måsten kunpa fatta vår tröstlösa belägenhet, men I bafven blifvit fort återupprättade; ert land är rikt af naturen. Vårt är fattigt af naturen; våra resurser kunna icke jemföras med edra; våra lidanden skola blitva ojemförligt mycket större än edra. I, våra bröder af hela menniskoslägtet — icke ens undantagna dem i det segerrika Tyskland, hvilka säkert icke, det tro vi, önska vår undergång — vi anropa eder om hjelp. (Originalet är först undertecknadt af Rolin, maire i Briey, och derefter af civila och kyrkliga myndigheter i många franska byar och städer, belägna mellan Metz, Nancy och Sedan.) Slutligen ha två enskilta engelsmän, bhrr Drummond Wolft och Henry James, i en till Times insänd artikel framlagt hvad de af betolkningen i de ockuperade provinserna erfarit om tyskarnes sätt att föra kriget. De båda engelsmännen skrifva från Spa den 20 Sept.: Några af edra samtidas spalter innehålla svåra klagomål mot de tyska arm6ernas uppförande i Frankrike. Vi anse oss skyldiga att meddela er resultatet af vår egen erfarenhet i denna suk. Vi hafva nyss återkommit från ett besök i grannskapet af de belägrade städerna Metz och Strasbourg. Vi hafva äfven rest några hundra (engelska) mil i den af krigets olyckor mest hemsökta delen af landet och besökt nägra af sjukhusen för att utdela förfriskningar bland de sårade. Vi hatva sålunda haft många tillfällen att samtala med franska stadsbor, landtmän och fångar, och vi hafva begagnat dessa tillfällen. Nåväl, från alla dessa hafva vi icke bört ett! enda klagomål öfver de preussiska soldaternas uppförande. Tvärtom, man har alltid, om ock stundom mot sin vilja, erkänt, att de väl behandlat både invårare och fångar Vår egen erfarenhet bestyrker dessa uppgifter. Med undantag af ett enda tillfälle, då en postering uppförde sig något brutalt mot en folkhop i Nancy. kunde vi icke. mårka en enda rå bandling å tyskarnes sida. Vil hvarkeu sågo bland dem någon öfverlastad eller! hörde pågot ohöfviskt tal. Sant är, att vi icke haft något tillfälle att kontrol:era riktigheten af de uppgifter, som blifvit meddelade angående fransmännens behandling vid Sedan, utom att vi tzlat med några fångar från stället, och de: ic) Vid en invasion,