Aftonbladet – 28 september 1870, sida 3

tidslängd, hvarunder de aohare få vändning nära till hands, att man torde få Isvårt att finna personer, som ville under 3 år deltaga i en sådan permanent revisionskomite, samt att utvägen att genom arvodens beviljande undanrödja denna betänklighet skulle betaga revisioasförrättningen den karakter af ett kommunalt förtro?..ao-uppdrag, som den är afsedd act egå. Men din således detta förslag knappast torde Vara hållbart, 7nes deremot så mycket mera afseenåe ha bort fästas vid reVisorerhås erinran derom, att revisionen förlorar en stor del af sin betydelse till följd deraf att den genom 3Ööl först med räkenskapervas aflemnande och sedermera med förklaringars afgifvande drager så långt ut på tiden att flere år hinna förflyta ifrån det år hvars förvaltning granskas och till den tid då ändtligen revisionsberättelsen blir offentliggjord och hos stadsfullmäktige föredrågel. Det ligger i sakens hatur att, om anmärkningar vid en förvaltning skola verka behörigt gagn, de måste snart pröfvas och, gillade, anbefallas till efterföljd; begångna fel kunna i annat fall leda till ohjelplig skada, Joch de menliga följderna af försumibelser eller misstag m. m. d, stegras I mås äl den fortgå. Detta oaktadt hat drätselnämrden städse haft för sed stt så länge fördröja besvaranIdet sf fevisorernas anmärkningsr, att icnan revisionsberättelsen sedermera hicner tryckas och föredragas, åratal förpå ock snmärkrin) garne först framkörbiba, sedsn den skada de velat förebygga redan skett och de väckta förslagen till en del förlorat sin tillämplighet. Det har isynnerhet varit efter de revisioner, som mera allvarligt gått till väga, som vederbörande förd: öjt berättelsernas otfentliggörande, 1864 års revisionsberättelse kunde, i följd af pöibbdens långa dröjsmål med förklarlbgen, ej hos stadsfullmäktige förekomma förrän i slutet af 3:dje året derefter, nenil. den 2 Dec. 1867, och sedan 1867 års revisorer meddelat nämnden sina anmärkningar, dröjde denna först i mera än 3 månader att besvara desamma; och sedermera tog näronden sig en betänketid af ett helt år att afgifva den af stadsfullmäktige infordrade förklariogen, så att denna berättelse ej förrän den 1 Okt. 1870 kan till slutlig behandling förekomma. Att detta icke är med god ordniog Öfverensstämmande synes påtagJigt; men nämnden, som medgifvit nödvändigheten att påskynda den siffergranskning af vederbörande tjenstemän, som skall föregå den egentliga revisionen, vill likväl icke gå in på revisorernas yrkande, att nämnden borde föreläggas viss tid at högst 6 veckor för afgifvande af yttrande öfver revisorernas anmärkningar. Nämnden skall icke underlåta att meddela sitt yttrande, så fort omständigheterna medgifva, heter det; och dermed punkt. Vi finna visserligen beredningsotskottet biträda denna åsigt, men vi hoppas emellertid att stadsfullmäktige skola betinga sig en något säkrare garanti, än detta sväfvande löfte, då en mångårig erfarenhet visat att instruktionens föreskrift, det nämnden skall skyndsamligen öfver anmärkningarne afgifva utlåtande,, icke tillvunnit sig afseende. Man skall i motsatt fall alltför mycket gifva stöd åt den föreställning hos allmävheten, att stadsfullmäktige betrakta revisionen såsom en formalitet, hvilken man visserligen icke kan slippa helt och hållet ifrån eftersom författningarne nu en gång föreskrifvit den, men hvars betydelse det dock ingalunda är omöjligt att neutralisera. Då de högsta statsmyndigheterna måste underkasta sig en viss, i senare åren förkortad, tid för förklariogs afgifvande öfver vederbörande revisorers anmärkningar, borde väl äfven en stadsmynodGighet, som ådagalagt en så oerhörd långsamhet i sina svaromåls afgifvande, få foga sig efter en dylik, at behofvet verkligen påkallad föreskrift. Revisorernas framställningar med afseende å angelägenheter, stående i samband med första afdelniog ns förvaltning, utgöra till antalet icke mindre än fyratiotvå. Vikunna således icke här punkt för punkt genomgå dem och tillika redogöra för afdelningens: svar och invändvingar. hålla oss något vid åtskilliga af de mera maktpåliggande punkterna. Revisorerna, som bättre än de flesta hafvå tillfälle att intränga i stadsförvaltningens mysterier, ha fästet uppmärksamheten på denna förvaltnings kostsamhet samt i särskilda punkter yrkat indragningar. Vi skola icke iolåta oss i detaljerna af den meningsVi skola dock uppeskiljaktighet, sow i de föreliggande handlin-. garne visar sig förefinnas mellan revisorerna och drätselnämnden angående behöfligheten af en vice stadsingeniör eller af en stadskanduktör, eller hvad de nu må heta dessa befattningar som kommit på tal; men revisorerna beröra vid behandlingen af dessa ämnen en principfråga af den allra största vigt då de omförmäla det faktum, att en stadens tjensteman, som förmenats icke kunna medhinna de göromål, som kunde anses åligga honom, utan att ha tillgång till ett på stadens bekostnad sflönadt biträde, likväl kan, vid sidan af sin tjenst hos staden, sköta ej blott en, utan två ä tre andra temligen trägna och lönande befattningar. Denna uppgift, som af revisorerna meddelas med afseende å stadsarkitekten, skulle utan tvifvel kunna tillämpas på en stor mängd af stadens tjenstemän, och ville man forskal litet djupare i törhållandena skulle det visa dip att stadsförvaltvingens kostsambhet till en icke ringa del härrör deraf, att dess embetsoch tjenstemän taga betaldt för utöfningen af sina befattningar så, som om dessa toge hela deras tid i enspråk, men att, när allt kommer omkring, de ba mycket liten tid att egna åt befattningen, emedan de äro öfverhopade med andra tjenster och bestyr, hvilket har till följd att staden måste aflöna andra tjenstemän, som besörja de för ärendenas gång erforderliga göromålen. Och likväl utgår den anvslagsbeviljande myndigheten vid lönernas fastställande nästan alltid från det antagandet, att den befattning, som är ifråga, tager sin man i anspråk. Skall det t. ex. bestämmas huru stor lön som bör bestås tör den eller den tjensten — låtom oss t. ex. taga en rådmansbefattniog — så får man höra talas om de tjensten åtföljande trägna cöromålen, om omöjigheten för en man isådan ällsställning att kuuna anständigt lefva på röndre än den och den summan nn sv. När så vid ett annat tillfälle en