Aftonbladet – 26 september 1870, sida 3

fann et Blkroskopisk, brun, grenig alg; förmodligen itrehåller detta lager äfven diverse infosorier. Hvarifrån denna lera härrör, är mig obegripligt. Moräner eller större stenar funnos endast vid ytterkanten, der inlandsisen stöter mot land. Elfvarne, isynnerhet de store, störtade sig ofta i ett praktfullt, af blå isklipper omgifvet, fall ned i glacierens inre; på ett ställe sågo vi straxt invid ett dylikt, praktfullt vattenfall en vacker, intermittent springbrunn qvälla fram — tydligen orsakad af den luft, vattnet vid sitt redstörtande släpade med sig. Här och der möttes man i dalsänkningarne af större eller mindre vattensamlingar eller sjöar. Efter två och en half dagars vandring vägrade våra grönländare att gå vidare. Jag var, med kännedom om grönländarnes vidskepliga fruktan för inlandsisen, beredd på denna eventualitet och hade, för att vara något så när oberoende af dem, öfvertalat botanisten Berggren att ledsaga mig på denna exkursion i den i botaniskt hänseende mest vanlottade del af jordklotet. Efter något parJamenterande måste vi låta grönländarne återvända, qvarlemnande vårt fotogenkök här vid deras vändpunkt — för att åtminstone på återvägen kunna få något varmt i 085 — belastade ytterligare våra redan förut hårdt tryckta skuldror ock vandrade så under ett och ett halft dygn vidare. Här voro vi lyckliga nog att påträffa en iskulle, som Köjde sig 100 å 200 fot öfver den öfriga isytan, och hvarifrån vi hade en mycket vidsträckt utsigt åt alla håll. Vi voro pu på en höjd af nära 2000 fot öfver hafvet och 5 å 7 svenska mil från vår utgångspunkt vid vikens innersta strand. At öster höjde sig isen fortfarande utan att på något ställe vara afbruten af land; belt säkert kunde vi från denna kulles topp öfverskåda en sträcka framåt, föga mindre lång, än den vi redan tillryggalagt, och vida längre, än den medtagna provianten medgat oss att tillryggalägga. Vi återvände derför i ilmarscher till vår båt — återfanno under vägen ej vårt gvarlemnade fotogånkök, men voro i stället yckliga nog att råka på en jemn, af klyftor föga afbruten terräng, på hvilken det gick beqvämt nog att vandra. Sent på natten den 24 Juli återkommo vi till båten. Under hela den tid isfärden varade, var det ständigt klart och jag begagnade detta lyckliga förhållande för att hvarje middag göra ortbestämningar. Härigenom kan jag noggrannt utlägga vår kurs, men ännu har jag ej medhunnit att beräkna observationerna och jag kan derför ej nu med noggrannhet uppgifva längden af den vägsträcka vi tillryggalagt;.jag förmodar dock att vi framträngt 30—40 engelska mil inåt. Temperaturen var om dagefi i solbaddet tryckande, ända till 269 cels., men om patten frös vattnet. — Jag behöfver ej tillägga, att vår vandring var ytterst intressant och lärorik, och dex är äfven af vigt som den första i sitt slag. Alla, som förut försökt densamma, hafva .-nödgats vända redan efter en halt eller en mils vandring från iskanten. Dagen efter vår Återkomst till båten bröte vi upp, rodde öfver Tessiusarsoak, vid hvars strand Öberg var oss till mötes. Vi Jäto bära våra saker öfver det lågland, som skiljer denna fjord från hafvet, insamlade vid Sarpiursak från dervarande höga lerlager en mängd försteningar af ännu lefvande arter, och rodde derpå med Öbergs båt hit. Här ifrån ämna Nordström och jag åtfölja inspektör. Smith, som nu hitkommit på en resa genom Wajgattet till Omenak och derifrån samma väg åter till Godhavn. Af denna resa vänta vi oss ett rikt geologiskt utbyte från dervarande kritoch tertiärlager. Öberg har gjort ex rik skörd från hatvets djup. Allt hittills således godt och väl. Vi äro tidtals oigenkänliga af i sanning förfärliga myggbett. — — Jag kan ej nog prisa det välvilliga bemötande vi här rönt på alla båll, i synberhet af den nämnde br Smith. utan hvars bistånd vår expedition skulle hafva haft ganska svårt att reda sig. Den för våra ytterli igare planer så olycksbådande hundsjukan, hvarom ryktet mötte redan i Ejöbenhavn, har redan upphört, så ett det nu icke är svårt att erhålla hundar af det slag vi för den framtida arktiska resan torde behöfva. Under förklaring att arbetstiden häruppe blir kort nog ändå, afslutar Nordenskiöld sitt bref med tillkännagifvande af sin afsigt att först med sista lägenhet på hösten återvända. Knappast lär ban då före slutet af November vara att återvänta till fädernesländets Fa ee