Aftonbladet – 26 september 1870, sida 2

De förhoppningar om afslutande af en snar fred, som man fästade vid mötet i Ferrieres mellan Jules Favre och Bismarck, ha gått i vat. Telegrammer, såväl från Tours som rån Berlin, båda hemtade ur officiel källa; gifva vid handen att detta försök att göra slut på det förfärliva offrandet af menniskolif och menniskolycka strandat. Från båda hållen berättas tillika, att underhandlingarnes afbrytande haft sin grund deri, att Jules Favre och den franska regeringen ej velat ingå på de af den nordtyske förbundskansleren framställda vilkoren för en vapenhvila. Så till vida öfverensstämma båda sidornas uppgifter. Deremot afvika de ej så obetydligt från hväårandra i fråga om beskaffenheten af de tyska fordringarne. Medan regeringsdelegationen i Tours nemligen skall ha delgifvit den dervarande pressen, att Bismarck : som vilkor för en vapenhvila fordrat öfverlemnandet af fästningarne i E!sass och Lothringen (Strasbourg, Pfalzbourg, Bitche, Metz och Verdun) samt det starka fästet Mont Valerien, som utgör nyckeln till Paris, heter det deremot i Berlintelegrammet, att man från tysk sida visserligen begärt uppgifvandet af Strasbourg, Toul och Verdun, som det säges för att betrygga armåns förplägniog, men att något yrkande om Mont Valåriens besättande ej blifvit gjordt. Vilkoren må nu ha varit hvilka som helst, visst är att de, då de af Favre meddelades regeringen i Paris, af denna förkastades. Telegrammet från Tours tillägger, att regeringen ämnar utfärda ett manifest till folket, bvari hon skall redogöra för landets ställning och de åtgärder, som komma att vidtagas för ett energiskt försvar. På samma gång man. måste djupt beklaga, att detta försök att hämma blodsutgjutelsen ej fått en bättre utgång, bör man dock ej förhasta sig med sitt omdöme om fransmännens vägran att underkasta sig segrarens fordringar. De män som hatt det tunga ansvaret att besluta i denna fråga, ha säkerligen först efter allvarlig pröfning af alla omständigheter bestämt sitt havdlingssätt. Konferenserna mellan Favre och Bismarck egde rum förliden måndag och tisdag, och först i fredags, den 23, gaf regeringen i Paris sitt svar. Antagligt är, att hon kommit till den öfvertygelsen, att Preussens afsigt med dessa vilkor endast var att sätta sig i besittning af garantier, som gjorde det möjligt för detsamma att vid fredsslutet kunna åberopa en faktisk besittning. Nekas kan också ej, att hon haft goda skäl för en sådan öfvertygelse. Det är ej endast de officiösa Berlintidningarna som sedan länge förklarat, att Tyskland måste ha tillbaka Lothringen och Elsass, att en fred utan dessa garantier för dess varaktighet aldrig kan godkännas af tyska folket och dess regeringar; hr von Bismarck sjelf har, med den språksamma öppenhjertighet, som han älskar att antaga mot utländingar, isynnerhet mot korrespondenter till den utländska pressen, vj gjort någon hemlighet af sina åsigter i detta fall. Vi måste ha Strasbourg, vi måste ha Metzo, yttrade ban i ett samtal som han den 13 i Reims hade med en korrespondent till den evgelska Stondard. Detta samtal är