Aftonbladet – 24 september 1870, sida 3

TEATER. Humlegårdsteaterns senaste företeelse, De nya Frihetsbröderna har en uppgift, som säkerligen icke saknar sitt berättigande, men hvars lyckliga lösning fordrar stor förmåga och god smak. Vill man tukta den unga tidens missgrepp, utan att ega den satisiska styrka som står till en Ibsens förfogande, gör mau kanske bäst uti att vara så litet tendentiös som söjligt. Man låter då sin qvickhet harmlöst spela, såsom Holst gjort det i En sann Demokrat, efter hvilken hr Hodells stycke skali vara bearbetadt och ran blottar allraminst sn asigt med något hec fabola docet, såsom den sveuske bearbetaren gör i De nya Frihetsbröderna. Styckets hufvudperson pa här undergått en väsentlig förändang Han frän ån börioa, ocräknande och oätg 1650 53 lus Holst, Naivetetor har förSYN art, Men första Vilköret för sann och send komik är I och med detsamma borta, Hos Holst introdaceras hr Petersen full af upproriska känslor öfver da senasta ordensutoämnivgarne. Att den besviktia egenkärleken ytterst ligger till grund för hans gedliga harm, det ana vi Visserligem, men han anar det icke sielf, hab tror sig ha en mission, ett lifspatös, han skall utrota det fördömda titelvässndet. Hr Hodell har föredragit att låta honom vara fullt medveten om sitt njertas tankar, hans Pettersson är tångt ifrån gripen af de idber han förfäktar, nej han säger genast ifrån att ändamålet med hans verksamhet är att få en orden. Genom detta missgrepp blir hufvudpersonens karakter alltigenom skef och oklar. Man har t ex. med detta motiv svårare att förstå hats förtjusning öfver den ominösa tidningsartikeio, detts ömt älskade Barn, som vållar honom så star förtret. Genom hr Norbergs godmediga utseende och förtjenstfulla spel räddas hr Hodells Pettersson från att göra total fiasko, men orätt vore att ej anmärka det den twrsprunglige Petersen säkert skulle tåga publiken med storm. Han trör sig vara den rya tidens anbärare och blir utom sig at förbittring och förvåniag då tidningsredaktionen reserverar sig mot hans insända artikel. Dylika starkt komiska pointer gå naturligtvis förlorade, sådan hans karakter är i sin svenska drägt. Första mötet med baronen förfelar af samma anledning sin verkan. Hos Holst är det en af de ta situationerna. Hr Petersen är ännu vid detta möte fullt trogen sin demokratiska trosbekännelse, men småningom tar fåfängan ut sin rätt, och när baronen gått, kar den store författaren och frihetsvännen icke neka sig nöjet att, blott på försök, i knapphålet anbringa en Jiten röd bandstump ur dotterns sykorg och blir derunder alltmera osäker i sadeln. Vid detta experiment öfverraskas han af den tilltänkte hufvudredaktören för det tilltänkta jakobinska bladet. Han står emellertid nu på sig, han försöker ävnu länge att tjena både Gudi och Mammon; hos Hodell är han från början till slat endast en Mammonsträl och derför från örjan till slut föga komisk. Några undantag gifvas utan tvilvel, men besynnerligt vore väl, om en bearbetning skulle lyckas alldeles bortskämma ett godt original. Fru Pettersson är icke oäfven, men hon är också den enda som ej blitvit så bearbetad; jelfva den raske sjökaptenen har fått en viss doktrinär hållning, som gerna kunde varit borta. Minst tilfredsställande af alla är dock den fala språ i I anslågnde ropresenterad af hr Bosin. Säräg är haos indelning at presterna med th åtföljande exempel på olika predikostilar, och det för tillfället anbragta konstlade uttalet förhöjer ej effekten. Öm möjligen denna karakter redan hos Holst ej är egvad att väcka sympati, så är den det ännu mindre i bearbetningen.jäMed ett ord,fkarakters