Aftonbladet – 24 september 1870, sida 2

MESAD Paj espler (ESRERSDR SY TENNETTOREN Det är först de med gårdagens post ankomna Paristidniogarna som bryta den föraktets tystnad den tratiska pressen iakttagit med anledning af keisårena försök att ifrån sig och på franska folket vältra ansvaret för kriget. Det är Journal des Debats och en af de mest ansedda bland den demokratiska pressen, Le Temps, som åtagit sig att karakterisera detta lika lumpna som djerfva drag, Se bär hvad John Lemoinne, en af Debats ptmärktaste pebntr, yttrar dagsi efter sedan hän 1 en skarp artikel visat sina landsmän att de, som så länge underkastat sig den napoleonska regimen, nu ej kunna undandraga sig sin del af ansvaret: Vi sade i går med djup förbittring, att Frankrike icke får fördölja för sig; att det i tjugu år hade varit representeradt af kejsardömet, och att till och med de, som underkastade sig det, som det ingaf smärta och som rodnade deröfver, icke kunde afskudda sig ansvaret derför. Vi visste då icke, att i samma ögonblick vi yttrade detta ett högförnämt vitnesbörd åtog sig att bekräfta våra ord. Må alla fransmän läsa den berättelse, som hr von Bismarck afgifvit till konungen af Preussen om sitt samtal med den man, som var den af tio millioner bland dem med acklamation antagne kejsaren. De skola deraf finna, att deras kejsare är oskyldig och oansvarig för alla de olyckor, som öfverhopa dem, och vi med dem. De skola derat finna, att enligt den preussiska ministerns officiella rapport har kejsaren beklagat detta krigs olycka och försäkrat, att han för sin del aldrig önskat krig, utan blifvit tvungen dertill af den allmänna meningen i Frankrike. Dessa ord skola intaga sin plats i historien och oemotståndligt frammana klassiska minnen. Adsum qui feci, in me cci vertite ferrum. (Här är jag, som gjort det, vänden ert svärd mot mig.), Detta säger man, när man vill dö för att rädda andra, isynnerhet för att rädda dem, som man förrådt och bragt i förderf. Men här se vi en suverän, i hvars händer eo uppskrämd nation blindt nedlade en obegränsad makt, och som yttrade till den fiende, vid hvars fötter han nedlade sitt svärd: Det är icke jag, det är Frankrike Se sådan är den förnyade gånger af 8 eller 10 millioner tolkröster utvalde! Se der, i hvilka händer vi befunno oss! Vi tycka ej om beskyllningar. Om hans fall hade varit hederligt, skulle vi ha respekterat det. Men att den, som genom en brottslig nyck och en oerhörd egoism störtat oss i den afgrund, der vi ou vändas, kommer och gör oss ansvarige för och kastar på oss icke blott straffet, utan äfven felet, det är den förfärligaste botgöring, som nemesis kan ålägga värt alltför långvariga tålamod och vår klandervärda delaktighet. Vi vilja ej säga mera. Må Frankrike läsa och döma. Men om man någonsin skulle komma och tala till oss om ett sådant liks återuppståndelse, hysa vi ingen oro. Le Temps yttrar i sin ordning: Den minst upplyste bonde i Frankrike, vet nu att den man, på hvilken han fordom röstade, har inkastat landet i ett fruktansvärdt krig, utan att vara beredt dertill. Den minst upplyste bonde säger till sig sjelf, att huru illa tjenad kejsaren än var, kunde han icke vara i okunnighet hvarken om den franska armåns effektiva styrka, uppenbarad gevom folkomröstningens siffertal, eller om den preussiska armens effektiva styrka, hvilkon varit känd ända sedan år 1866. Bönderne kunna ej heller vara okunnige om, att vid krigets början var det de med kejsarens förtroende hugnade männen, samme män, som nu intrigera för hans dynasti, som på allt sätt förhindrade organiserandet af den mnationalbeväpning, som påyrkades af de oberoende deputerade. Och det var äfven de,som ända till sista stunden lade hinder på hinder i vägen för utdelningen af vzpen och organiserande af försvaret. Bönderne veta allt detta; nen äfven om några af dem skulle drifva sin förblindelse ända qgerhän att på andra kasta let ansvar, som Hör drabba en enda man, honom, som velat vara den, som gjarde allt skola då icke snart de första, de tydligaste yffren för så mycken oförmåga och oduglighet, de olycklige soldaterne från Wörsth, Forbach, Metz och Sedan, äterkomma till sina hem och öfverallt läta höra den förfärliga samklangen af sina förbannelser öfver den oskicklige chef, som förlamat deras tapperhet, och öfver hans gunstlingar? Och detta är det, i förbigående sagdt, som gör tanken på en imperialisti-k restauration ännu mera orimlig, än den är förhatlig. Kejsardömet kan