Aftonbladet – 24 september 1870, sida 2

Rh ÅR besittning, det är i ordets fulla mening en erJtring, och eröfringar äro en förbannelse för menskligheten. Men bladet vill dock att Flsass och cn del af Lothringen ököla inlörlitvas med Tysk. land, fastän befolkningen är fransk och vill förbli det. Att annektera en befolkning emot dess vilja, är dock en eröfring och således, efter tidningens egen teeri, en förbannelse. Ett ytterligare vitnesbörd om den stämning, som råder i Holland med anledning af Preussens aggressiva politik och segervinningar, lemnar följande artikel i Arnheimsehej Courant: . I I Tysklandö Uppgåendei Preussen, i Tysklands ombildande till en preussisk, strängt centraliserad, personligt regerad militärstat ligger den stora fara som hotar Europa: Såväl genom sin historia kom gonön sin karäkter är Preussen on fortfarande hotelse för alla konstitutionella länder och folkslag. Preussen är helt och hållet en militärstat, icke allenast i sina militära, utan äfven i sina borgerliga förbällanden. Subordination är ÅA. och U.i hela dess statsväsende. Ett stört, fritt Tyskland, ptt sannt, verkligt Tyskland, varg gig federativt eller centraliseradt, är för kuropa alldeles ingen hotelse; för de mindre grannstaterna, såsom Schweitz, Danmark, Holland och Belgien, har ett sådant Tyskland intet orcande: Ett väl organiseradt Tyskland, söri endast) åstundar att vara tyskt, innebär inga faror. Det tyska folket skulle genom en gemensam organisation ha uppnått sin fulla utveckling och icke ingifva misstroende. Men Preussen håller på att utbreda sig öfver alla gränser. Af ett litet svagt Preussen har ett stört, mäktigt Pretssen vuxit upp; och det Bar öitt mod att tacka för så mycket, att dess öfvermod är helt naturligt. Nu då Österrike och Frankrike ha måst duka under följer troget sina båda störa Fritiers pölitiska tradition, och korpöralskäppen är ännu i dag sinhebilden för preussisk statsoch regeringskonst. Då öfvermodet förenas med ötvermakt, så måste man vara beredd på det värsta, De lugnande fraserna från Berlin kunna icke lugna ess, äfven Om de bära officiel stämpel. Der Reineche Fuchs är kansler, är det en pligt att se till att hönshuset är välstängdt, l: äfven om han talar än så rörande om annexion af grannens höns, . För öfrigt vilja vi likväl tro, att Preussen icke har för afsigt att aätektera icke-tyska: länder, så länge det icke ligger i dess intres se att göra det. Men äfven om de icke-tyska länderna icke annekteras, så är det likväl förbi med grannarnes oberoende och sjeltstäudighet. All motvigt är borta, och detta onda stora lands pression på grabbötateina har blifvit ocemotståndiig. Annnexion behöfves alldeles icke, en vink, en hotelse om inqvartering skall vara nog för att göra den ötvermäktiges vilja åtlydd. Jemför nu med dessa lugnande förklaringar från Berlin de preussiska tidningarne, och deri uttalade orimliga anspråk och fordringar. Nu, då preussiska krigskonsten har besegrat den franska; nu, då de preussiska generalerna ha slagit de franska; är det som om det preussiska folket på en gång blifvit ett mönster för alla nationer och folkslag på jorden. Det preussiska folket angör sig hafva en gudomlig mission på jorden att uppfylla. Det är icke allenast det tappraste, utan äfven det förståndigaste och gudfruktigaste folket i Earopa, Ty den Preussens Gud, som spelar en så stor roll i Stactsanaeigers epist1 lar från konung Wilhelm till håns gemål, iefver äfteti i de preussiska journalisternas fantasi. Det ligger något på en gång löjligt och motbjudande i denna ständiga sammanblandoch krigskonst, af uppbyggliga betraktelser, hvilka beständigt afbrytas af kanonader och gevärssältvor. Denne Preussens Gud är skålar öfver Preussens fender och öfver alla dem, som icke bekänna sig till den läran, att preussarne äro Guds utvalda folk, jordens salt eller åtminstone Europas salt; att Preussen är det förlofvade landet och Berlin det nittonde århundradets Jerusalem, dit andra nationer böra begifva sig för att knäböja för den Gud, som slog så många hundratusen fransmän. Preussens nuvarande anspråk äro i sjelfva verket alldeles desamma, som så ofta väckt stor harm i Tyskland, då fransmännen framställt dem, Skilnaden ligger endast i for-: men. Fransmännen gjorde inga anspråk på att vara gudfruktiga; de påstodo icke att de egde en nationalgud, som anförde deras armåer, som vann deras bataljer och dödade deras fiender. De hafva icke haft uhlaner och dragoner utskickade af Guds nåd med det himmelska uppdraget, att nedsabla deras fiender. De vunno icke sina segrar i ödmjukhet under bön till härskarornas Gud. De trodde med vanligt jordiskt förstånd att de hade sin bättre lycka, sin bättre krigskonst, sina skickliga fältherrar att tacka härför. De sade med brutal uppriktighet, att enär Frankrike var mäktigast, så måste äfven dess vilja ske. Preussen fordrar nu alldeles detsamma. Alldenstund Preussen har blifvit starkast, så vill det bestämma de lagar, som skola åtlydas, och den mystiska tro, som ligger på bottnen af Preussens anspråk, nemligen att det har en gudomlig mission, gör dess anspråksfullhet så mycket farligare. Det finns ingenting odrägligare än dessa apostlar, hvilka utbreda sin tro med svärdet i ena handen och bibeln i den andra. Man kan skratta åt de gemithlich-militära, uppbyggligt-krigiska brefven från konung Wilhelm, som vill inbilla sig sjelf och andra, att han är en erkeengel med ett bart huggande svärd. I denna inbillving ligger vida större fara, än i fransmänrens galnaste fanfarronader. En konung, hvilken anser sig sjelf som medelpunkten, för en särskildt utvald, en nådigast kallad — äfven om han föröfrigt är än så godmodig — döljer despoten, och ett konungzadöme, som står på sådan grundval, är mycket värre än en Napoleon den förstes eller tredjes personliga regering. En protestantisk påfve-konung med elfva hundra tusen bajonetter till sin disposition, är för civilisationen och den politiska friheten ick indre mördande än någon af ör Preussen, hvem kan väl då motstå det? Pet i ning af det heliga och det profana, af nådl en riktig kunglig preussisk Gud, ensamt nådig mot Preussen. Han är en exklusiv, nationel Gud, som uttömmer allu sin vredes: rr MH mom RA OLA