Aftonbladet – 22 september 1870, sida 2

dermed; det var endast i häftigheten, ty jag känner mig så olycklig,, och han kastade sig i Kronskölds famn. Denne sökte lugna honom. O, jag är så olycklig! klagade han, ot jag älskar Lilian, din fästmö. Jag visste väl, att jag ej kunde erbjuda henne ett hem, emedan jag är fattig och Hon eger ingenting; men så länge hon ej var fästad vid någon annan hade, jag ännu hopp — hvem vet hvad framtiden kunde. hafva inneburit — men nu är allt, allt förbi. Steg hördes i deteamma i korridoren. Lugna dig, för all del, bad Kronsköld, och sök att bära ditt öde som en man. Dörren öppnades öch brukspatronen inträdde. Men hvad tänker du på, Felix, som inte packat in ännu? Ångbåten går om tre qvarts timma, och ho, hvad här ser ut! allting buller om buller; jo, han är då sig alltid lik, den karlen ! Qvällen förut hade friherrinnan varit mycket förtviflad öfver löjtnant Felix uteblifvande från fötloföifgsfesten. I den förmodan, att han blifvit sjuk, ville hon genast skicka och höra efter bur han mådde; hon afstod härifrån då Kronsköld lofvade att sjelf gå till Felix påföljande morgon. -Medan hon nu satt och väntade. på Kronskölds återkomst, lät löjtoant v. Stern anmMmäla sig. Efter en artig bugrivg yttrade han: Som Lindenbje!m och jag helt hastigt fått underrättelser, hvilka tvinga oss att genast lemna X., kommer jag för att, å hans och mina egna vägnar, tacka min nådiga friherriona för all oss, under detta vårt gemensamma vistande vid X, bevisad vänlighet. Skola herrarne resa? stammade friherrinnan. Ja, min bästa friherrinna, redan om en timme går ångbåten. Men är inte löjtnant Lindenhjelm sjok ? Jo, det är han visserligen, och jag får be så mycket om ursäkt, att jag ej genast framförde hans vördbadsfaolla helsvinvgar till friherrinpan; ban beklagar så mycket, att det stora nöjet ej kunde blifva honom förunnadt, att sjelf få komma och göra sin afskedsoppvaktning hos friherrinnan; men hån är se