2 ELK ME ISEETTRRTEGESTE ERE f BOPCUK Bref från Paris. (Till Aftonbladet.) Paris den 14 Sept. Hvilken babylonisk förbistring! -Hvilket brusande haf! Paris reser sig majestätiskt för att kämpa för sitt lif. .I alla vinklar och vrår af den omätliga staden, är det uppståndelse och feber, rben en reda och en fastbet som helt säkert ej glädja särdeles detyska spioner, hvilka möjligtvis ännu stryka omkring här. På Tnuileriernas väldiga kupol svajar den hvita fanan med. röda korset. Det väldiga palatset är förvandladt till ambulans. De som blöda för kejsaredömets politiska misstag berbergeras ; de kejserliga salarne! I den sköra vidsträckta slottsträdgården, der militärmusik allae dagar brukade gifva konserter för skaror af eleganta promenerande, medan tusentals barn lekte och stojade i kenet, stå nu långa livier af a;tilleriförråder, morken är betäckt af halm för hästar och manskap, som i störa massor der hvila och rusta sig. På triumfbågen (Varc de Petoile) är en telegrafoch observationspost uppstäld; dess upphöjda plats, bvarifrån man har fri utsigt åt alla sidor af staden, lämpar sig förträffligt dertill. Längs efter Avenue de IImpåratrice äro de praktfulla ekipagerna och Boulogner-promenaderpas eleganta kavaljerer ersatta af länga tältrader, der de trupper, som undgibgo kapittilationen vid Sedan och strömma hem till Paris på de mest otroliga och äfventyrliga vägar, bopsamlas för att hvila upp sig och bilda nya kårer. I halmboss och hvirflar af dam och smuts ser man dessa oförfärade bbssar oppkrupna för att laga skor, koka potates, tvätta sina persedlar, sko sina hästar eller feja sina gevär. För att vidmakthålla disciplinen har man improviserat en polissal i det väldiga porthvalfvet i triumfbågen, der flera sitta i kurran, androm till varnagel. Med några få undantag erkännes också allmänt, att de uppföra sig förträffigt. Ehuru de äro tusental fria och lediga inför en värnlös befolkning, utan polis, utan garanti, helt och hållet försvarslös inför allt sjeltsvåld, är det sällsynt att se någon drucken eller ohöflig, än mindre någon som försöker roffa eller preja. De betrakta alla förbigående med en faderlig beskyddaremin och folket smusslar vänligt till dem vinbuteljer och annat; man är en famille. 100,000 unga mobiler från landsorterna äro hitkomna. Man kan ej ta ett steg på gatorna titah att möta dem iskaror. Bomliga trefva med häpnad och blyghet. omkring i det praktfulla, glittrande Jljushaf, hvari Paris badar sig hvarje qväll. Andra uppstämma gammaldags, landtliga visor, hvilkas enkla, något entoniga och sorgsna karakter sticker bjert af mot boulevardernas lättfärdiga ekon. Andra sätta ali ära i att se ut som gamla tvärsäkra krutgubbar, trots deras barnsliga, rosiga ansigten och den något slingriga gång som antyder att gevär och parning äro ännon en tung och ovan börda. Man har ioqvarterat dem i familjerna öfverallt och det är lust och glädje att se, huru de genast blifvit barn i buset,. Matmödrarne ha ingen ro för att söka ut, hvilken godbit kan göra dem mest nöje, ehuru de ha sold för att föda sig sjelfva, Man skämmer bort dem och det är kanske ej särdeles nyttigt för disciplinen; men en första plädjedag inzan mödor och plågor komma är dock billigt för dessa landsbygdens enkla barn, som lemnat sä godmodigt bus och hem för att offra. sig åt fosterlandet. Allmänt inses nödvändigheten att öppna ett gue:ill krig Omkring de fiendtliga massorna 2 tötta och utpina dem, utan att riskera ctora drabbningar, hvilka dessa unga tu i äro vuxna. Bretagnare ärv dock :: sällar, bärdade i arbete och liga i exercisen. Deras ch : till Paris, fann efter upprorper Ile strömmade till friviligt och ! de art få följa med. De ba svurit att falia till sista man hellre än vika, och sinsemellan ha de kommit öfverens om att den som visar den minsta feghet skall ha sitt namn inskrifvet på kyrkomuren i sin by till evig skam och nesa. Det är gry i sådant folk och man krossar ej en sådan nation! För några ynkryggar, som hålla sig undan eller desertera för att spara sitt skinn, stiga tusentals fram ur det obemärkta med ett mod och en tilltagsenhet som. väcka beundran. Skaror af gossar, ännu för unga för att bli antagna, begära att iå tjena som handtlangare, budbärare, väktare etc.; gubbar utom den lagliga åldern likaledes. Cavaignacs enka förde sjelf sin 17-årige son till en mönstringsbyrå för att avhålla som en ynnest att har måtte bli antagen som frivillig, ehuru underårig, och detta i början af kriget trots kejsardömet, mot hvilket den ungerepubdlikanen redan för ett år sedan funnit tillfälle att visa tänderna, genom att vägra vid skoluppvis: der dem turen som