Aftonbladet – 21 september 1870, sida 2

set tlaningen, A08 tdningstörsaljarna laga karrikaturer mot exkejsaren. Det ären otillständighet, som polisen ej bör tåla. Den allmänna harmen och det allmänna föraktet behötva ej dylika puerila och ohöfviska sätt att ge sig uttryck., Som ett ytterligare prof på den anda som lifvar den tongifvande demokratiska pressen i Paris, återgifva vi äfven följande upprop till Paris invånare, som vi fiona i det senast hitkomna numret af Sigcle, undertecknadt af tidningens hufvudredaktör, Louis. Jourdan: . Den preussiska armens förtrupper stå redan vid våra portar. Ryktet om de första drabbniogarne skall snart nå våra öron. Paris är redo att göra sin pligt utan tvekan liksom utan skryt. Folk, arme, mobilgarde, nationalgarde, regering — alla äro vi lifvade af samma känsla, alla sträfva vi till samma mål: att rädda Frankrike! Det är icke mera tid att kritisera utan blött att handla. Vi tro oss kunta försäkra, att cheferna för nationalförsvaret ha gjort älit hvad hvad som står i mensklig förmåga för att bekämpa fienden och göra hufvudstaden för honom otillgänglig. Nu tillhör det öss) sjelfvå, vår patriotism och vårt mod att göra det öfriga. Låtom oss vara lugna! Intet buller, ingen diskussion, ingen onyttig klagan! Må hvarje befallning, som utgår från cheferna för nationälförsvaret, ögonblickligt och punktligt utföras! Må hvarje familjefader hos sin omgifning uppväcka patriotiska känslor och företser! Må medborgarne i den allmänna välrdens namn redtysta enhvar söm tillåter sig att uppväcka modlöshet under förevändning af fredsunderhandlingar! Frankrike underhandlar icke om fred, och om det underhandlade kunde det endast vara sedan Paris ojort motstånd och på denna grundval: Vi afträda icke en tum af vårt område, icke en sten af våra fästningar, Den som talade om att gifva sig skulle på en gång vara en feg usliog och en förrädare. Och nu, låtom oss endast hafva en lösen: lefve Frankrike! lefve republiken! Man har i korrespondenser till tyska och engelska tidningar sett antydås, att det socialistiska partiet åter börjat röra på sig och intaga en mot regeringen fiendtlig hållning. I spetsen för partiet, med hvilket Rochefort nu formligt brutit, skall stå en general Cluseret, bekant som författare. till upphetsande artiklar i Reveil. Paristidningarna nämna emellertid ingenting härom; troligt är också att om samma parti, som den 4 September i stadshuset ville höja den röda fanan, men då hindrades, umgås med planer att söka rycka till sig makten, de hållas i schack af den öfverväldigande opinionen i hufvudstaden. På vissa ställen i landsorten är deremot förhållandet ett annat. I Lyon har det extrema partiet gjort sig till herre öfver ställningen, och den af provisoriska regeringen ditskickade nye prefekten Challemel-Lacour är der alldeles maktlös: Äfven i Blois har regeringens prefekt ej blif-vit erkänd, och kommunen har tagit tömmarna i sina händer. På samma sätt i flera andra städers En korrespondent till L Independance, som omtalar dessa betänkliga symptomer, anser orsaken till stor del ligga derati, att regeringed, i stället för att in corpore förflytta sig till landsorten, der endast åter representera sig genom en delegation. Han yttrar: Landsorten ser och känner en mängd saker, som man ej högt uttalar, och denna allnänna villervalia som Kejsardömet testamenterat oss låter känna sig i alla. departementer. Man vet öfverallt, att landet pu måste räkna på sig sjelf, och endast på sig sjelf, och af denna nödvändighet uppstå en mängd ndividnella anspråk. Ni vet hvad som tilllragit sig i Lyon. Den röda fanan, arrestering af de kejserliga myndigheterna, hotet ned konfiskation mot hvar och en som söker lemna staden. .Hvarutaf komma dessa ordningar? Derutaf att hvarenda stad anser sig böra taga ansvaret för sina öden i sina egnå händer, derutaf att styrelsen för nationalförsvaret af departementerna anses snart sagdt som en uteslutande -parisisk resering. Man är visserligen långt ifrån att vägra erkänna henne, fimen mån känner ej tillräckligt hennes inflytande. Nu då Paris lir isoleradt och styrelsen för nationalförvaret instängd deri, skall landsorten mer än rågonsin finna sig öfverlemnad -åt sig sjelf, ch ni vet om den kejserliga regimen gjort lenne mogen för sjelfstyrelse. Vi återgåfvo nyligen en artikel ur LIndeendance belge, hvari denna tidning på ett tvertygande sätt visade, att ett afträdande f Elsass och Löthringen till Tyskland;längt från att utgöra en garanti för fredens beva-! ande, tvärtom skulle utgöra ett säkert och telbart frö till nya krig. Samma åsigt har ä godt som samtidigt uttalats ej blott afl. Pimes, utan äfven af en inflytelserik rysk . rgan Journal de S:t Petersbourg. I.en längre): rtikel i sitt nummer för den 9 Sept. yttrar en nämnda Petersburgtidningen: Blott hågra dagar efter sin tronbestigning ttrade-kejsar Napoleon. Il i: ett ryktbart ordet tal: Kejsardömet är freden. Han ttalade utan tvifvel i detta ögonblick sin erkliga tanke, menden olyckliga fatalitet om var fästad vid hans namn hlödrade hoom satt förverkliga sina önskningar. . Kejardömet har.ej. varit freden. Detta bevisar ock alldeles icke, att Frankrike väsentligt e r krigiskt och farligt för Tyskland. Under ? regeringar som skilde det. första franska; ejsardömet från det andra såg man Tysk-l, nd och Frankrike lefva i fred, och. hvemdy sulle väl väga påstå, att kriget skulle blif-g tt förklaradt, em det för två månader . sean i Frankrike funnits en annan regering 1 den som nu fallit. Nej, ännu en gång, st är ej införlifvandet af Elsass och Lothnogen med Tyskland.-som skulle göra Frankke mindre farligt; det är annorstädes, man äste söka verkliga fredsgarantier; Elsass sh Lothringen ha ej varit tillräckligt starka ;yddsimurar. Må man nedrifva citadeller m utgöra ett onyttigt hot och utmaning ot en nation som sålunda gåfve ett ovedergeligt bevis på att han ej är eröfringslyen; vi hafva ingenting deremot; men Skulle Ä I tillfredsställelsen öfver en utvidgning af j t tyska området kunna ge en ersättning f, r den massa af hat som en sådan annexion !sk ulle alstra? af Tidningarna med sårdagens -nost oe en nt OH HBO Hb ju 2 ee 2 :