Aftonbladet – 21 september 1870, sida 2

jlandområdets vidd och boskaffenheten af den mekt, som Roms biskop öfver detsamma skulle t ega, äro något ovissa; ej bättre förhåller det Big med den bekräftelse, Carl den store skall ha gifvit påfvens på detta sätt grundade verldsliga-herradömer-Deremot är -det-visst; att påfven änne efter denna tid ej vågade jarse sig för suverän, utan fortfor att erkänna fookieke kejsarnes örverhögbet. På verkligt istorisk mark befinner sig det verldshga påfvedömet först ett par århundraden senare, då markgrefvinnan Mathilda till den heliga stolen hade testamenterat sina gods; men änna efter denna tid är den påfliga suveräneteten ganska. osäker både i sjelfva staden Roproch 1 de öfriga besittningarna:-den; häde ätt småvingom arbeta sig upp mellan adliga familjer, som ville grunda furstendömen, städer som sökte göra -sig till oberoende republiker,.-de tyske kejsarne: som gjorde anspråk på öfverhöghet, öfver dem. alla; det-är en anakronism att tänka sig en färdig kyrkostat i den tidigare medeltiden, den kan ej dateras förr än ifrån Ionocentii III:s pontifikat i början af trettonde århundradet. Och långt senare se vi ju i midten af fjortonde ärkuöndradet Cola Rienzi-göra Rom till republik under en tribön, liksom i midten af det tolfte, på. Arnaldos af Brescia tid, en ny senat tagit makten i sina händer, och i slutet af:det tionde Crescentio der gjort sig till herre. Bland dessa försök att öfverändakasta påfvens verldsliga herradöme i Rom var ej ens Rienzis det sista. Änononv år 1435 togs det ur Eugenii IV:s händer och öfverlemnades åt en signoria, och efter hans död sökte till och med Stefano Porcari att genomdrifva en författning, som efterträdaren skulle erkänna. Det verldsliga påfvedömets ålder är sålunda ej så vördnadsvärd, som det föregifver. Det tecknar big till, ätt den katolska verlden temligen lugnt skall se ett herradöme falla, som aldrig varit nog betydande för att förläna innehafvären mer än skenet af en sjelfständig makt, som långt ifrån att värna kyrkans öfverhufvuds oberoende, såsom andlig forste, tvärtom ständigt på det betänkligaste komprometterat just denna hans ställniog. Nuätidens katolicism företer, lika väl som protestantismen, en liberal, progressiv riktving, som står i den oförsonligaste strid med ultramöntanismen, som utau förbehåll erkänner den moderna vetenskapens rätt, som ej vill veta af några kyrkligs inkräktningar på statsmaktens område, och som äfven erkänner och arbetar för ett framåtgående inom sjelfva läran. Denna riktnings målsmän betrakta påfvedömets verldsligå makt såsom en stor olycka. Det är ej blott statsmän, såsom Cavour och Ricasoli, som för nationella och politiska syften sökt åvägabringa en förändring, hvilken skulle återgifva Rom åt Italien, utan äfven bland presterskapet, och af hänsyn endast till kyrkans bästa, yrkas lika lifligt att påfven skall upphöra att vara en verldslig namnkonung. Redan för flere år sedan kunde t. ex7den bekante jesuiten Carlo Passaglia presentera en med tiotusen underskrifter .betäckt adeessfrån det italienska presterskapet, som uppmanade påtven att afsäga sig den verldsliga makten. Denna åsigt räknar isynnerhet anhängare bland det lägre presterskapet, men äfven betydande personer bland det högre, till och med kardinaler såsoim Andrea och Liverani, ha omfattat den. Sällskaper ha bildats, periodiska skrifter upprättats, som arbetå i denna riktning, medan populäre predikanter bringa denna af påfven så strängt . fördömda villfarelse ut ibland massan, Man torde derför kunna antags, att den förändring) ton fu håller på att genomföras, ej skall hötas af några restauratiopsförsök, och att; sedan döden en gång förseglat Pius TX:s af alla slags förbannelser flödande mun, nästa påfvevalskall blifva en slutlig sanktion på prestväldets upphörande i Rom. Och derest den katolska verlden härmed fidner six nöjd, så kunna gerna jankrarne i det preussiska herrehuset förnya sin adress från 1861, hvari de manade konungen att komma den heliga stolen: till hjelp mot den gudlösa revolutionen; ja skulle äfven någon svensk kyrkotidning, vrida sina händer, så skall detta blott till munterhöat stegra den glädje, hvarmed bildade, frisinnade och hederliga menniskor helsa det verldsliga påfvedömets fall. Sjelfmant inställer sig här den frågan, som vi emellertid ej för tillfället skola söka att besvara, huruvida påtvedömet, såsom andlig mäkt,; står på mycket starkare fötter, än det Verldsliga välde som rå glider. ut den romerske biskopens händer. . Endast det må anmärkas, att Pius TX trott sig kallad att ej blott återställa, utan till en förut aldrig uppnådd klarhetsgrad höja den päfliga stolens glans, grundligt misslyckats. — Aldrig tillförene har påfvedömet varit föremål för en så genomträngande kritik, soffi på Pius: IX:es. tid, aldrig ådragit sig en så djap fa skap derför att det förut aldrig så tydligt röjt sin oförenlighet med den moderna statens fordringar, med vetenskapens rätt; med folkens framåtskridande, med allt som utgör samtidens starkaste behof och intressen, som uäder den påfve, hvilken proklamerat jungira Marias obefläckade aflelse (1854), hvilken utfärdat den beryktade encyklikan Quantå cure ned åtföljande de åttio .villfaretsernas syllabuso (1864), hvilken slotligen i år till en religiös trossats upphöjt sin skröpliga persons ofelbarhet. Isynnerhet har detta sista tilltag, som väl bekant är, varit ed yrmnig olja på den oppositionsoch frihetsandd, som rör sig inom våra dagars katölicism, och som har väldiga re,resentanter ej blott nti Italien, utan äfven i Tysklz527 t.ex. Frohschammer i Miinchen,. och i Frankrike. Debt-kan visserligen dröja lävge ännu, innan..eni genom sekler .rotfäst traditions vis inertite giver med sig, men när ! detta en gång sker, skall man säkerligen erkänna att Pias IX gjort mer än kanske nåj gon af dem, som innehaft Petri stol,, för att undergräfva äfven det andliga Påfve-. dömet. 2 i l 4 s bönssnsesessnns ror Fö Stämningen i England blir ned hvarje dag alltmera-sympatetisk för Frankrike. och man : börjar alltmera högljudt beklaga. att drott-!(