Aftonbladet – 21 september 1870, sida 2

STOCKHOLM den 21 Sept Det verldsliga påtvedömets tall. TI Det verldsliga påfvedömet har ej på långt när en så hög ålder, som man vanligen föreställer-sig och som ännu ofta, med en besynmnerlig-undfallenhot för ett grott bedrägeri; plägar framställas i historiska läroböcker och annorstädes. Man kan till och med ännu få se den fabel upprepad, om än med bifogande af några tvifvelsmål; som romerska kyrkan sjelf för flere hundra år sedan ej längre dristade vidkännas, sedan den af Erasmus och andre blifvit vederlagd; att hemligen den verldsliga påfvemaktens anor ginge tillbaka i tiden ända till fjerde årbundradet. Detta påstående grandades, liksom öfriga påfliga anspråk, på en förfalskning: det var i åttonde seklet, bedrägeriernas guldälder, den urkund fabricerades, enligt hvilken kejsar Konstantin, af tacksamhet dels för dopet dels för sitt tillfrisknande ur en svår sjukdom, skall ha skänkt påtven Rom, Italien och de ve sterländska provinserna. Det är ej småsaker, detta, och man Kar nu nästan svårt att fatta; huru så fräcka och groft tilltagna lögner kunde gagna till något. Likväl var det såi de herrliga tider, då man kände inbilla vesterlandets okunniga folk och furstar. hvad som helst, då den otro, som alla kyrkor alltid mest beklagat sig öfver, nemligen otron på de kyrkliga anspråken, ej ännu fanns till, allra minst hos lekmänven. Hur långt vederbörande i Rom ansågo sig kuona gå, visar en äfven i åttonde seklet hopdiktad epistel från apostelen Peirus till hans adoptivsöner, — de frankiske konungarne, som han uppmanar att bistå dn romerska kyrkan! Tyr Sedan denna dikt blifvit af kritiken upplöst, flyttade man fram det verldsliga påtvedöråets födelseår nägra ärhundrader, till midten af åttonde seklet, då tran låter det hafvå blifvit grundadt af frankernes konung, för att femtio år senare utvidgas och befästas af Carl den store. Af allt detta återstår döck ingentisg annat sisom otvitvelaktigt, än att Roms biskopar (påfvarne) tidigt voro betänkte på att grunda en verldslig suveränetet, hvarvid de något ätventyrligt balancerade melian de grekiske kejsarnes-stundom blott nomineila makt och de i Italien inbrytande bärbarernes, inkväktniogar. Planen hotades snart af en stor fara, nemligen Longobardernes strätvande att förena hela halfön till ett enda rike, der ingen plats skulle blifvit öfrig för en kyrkostat. Då kallade Roms biskopar en annan äregirighet till hjelp: de slöto förband med en mäktig ätt i det frankiska riket, som förtärdes at längtan att -med--sin verkliga herrskaremakt äfven förena konungatitelu. Påfvarne gåfvo åt Pepin och hans ättlingar herrskarenamnet, och desse skänkte de förre en landsträcka i Italien; båda hade precis lika liten rätt att förfoga öfver dessa resp. skänker; romerske biskopen Zakarias var ej mer berättigad att afsätta den sista Meroviogern i Srankrike samt upphöja Pepiui till konuag, än denne egde att till Stefan II förära provinser, af hvilka han ej var i be-j sittning. Aven denna donation som, i det ögonblick den gafs, var den änau icke skjutna björnens skion, hör just icke till de bäst! styrkta historiska fakta; dess innehåll är enlast kändt genom en mer än huadra år 88nare berättelse, hvadan både det skänkta