Aftonbladet – 19 september 1870, sida 3

i var ett helt annat, då vi voro pojkar, än då vi blefvo ynglingar. Och nu, då vi äro män, le vi också — men blott ett ögonblick. I det nästa tränger sig någonting allvarsamt fram och griper oss. Ja, det finnes ett par, tre rader, som nu rentaf inge oss en skräck för hvad som kan gömma sig i det rilla ringaste, som snillet har frambragt. De raderna äro: i Och han med säcken der på ryggen, Förr var han kejsare den styggen, Det är Napoljon Bondapart. Men, för att ej längre hålla oss till enskilda uttryck och rader, hvad är det der allvarsamma i det hela, eller, för att hålla oss till den började bilden, hvar är taggen i visan, sjelfva qvickhetens finaste udd? Det ligger icke i vår afsigt att strax svara på denna fråga. Vi skola i stället tala om en liten historia. Det hände för icke alls längesedan att det e I hölls examen i en skola på landet. Det var h len vacker dag och temligen många åhörare. -IJag har en god vän och granne, som var med på denna examen. Förhöret gick så att säga fot för fot. Man höll sig på den vanliga, breda vägen, man råkade aldrig ut på det hala, och allt tycktes gå väl, utan nägra äfventyr. Då — hast du mir gesehen — kommer man in på svensk rättstafning. JMin vän och granne, som fruktat för pojI I karnas insigter i historien, kände sig nu trygg. tj Likaså läraren. Man stafvade i kapp en tjugu, trettio ord. Kom man så till det ordet jägare,. En pilt, kry ech frodig, tog I kritan i näfven och skref ganska riktigt på svarta taflan: Jägare,. — Hur bär du dig Inu åt? afbryter läraren. — Pojken stryker I genast öfver med hartassen och skrifver: j Gjägaren. — Nå, se det var då riktigt. . Några dagar derefter sammanträffade jag . I med skolläraren och min.ofvannämnda granne. Samtalet kom att vända sig om ditt och -jdatt för dagen, Så kom äfven vår sista -jexamen att bli nämnd. Läraren var glad låt utgången af densamma; min vän skrattade också deråt. Slutligen kommer han dock till allvar igen och säger: Men, kära bror, I på det der ordet jägare högg du ändock i eIsten!s — Häåru? Jag, — Ja, du stafvade Idet ju med gj... — Hvad säger du? Kors 1i Herrans namn! Men nog måste du väl Tförstå att jag vet att det skall stafvas med dj... — Här afbröts samtalet så tillvida, att jag måste gå min väg för att få skratta en stuhd så, som jag som pojke skrattade åt Gubben med, skåpet,. Sedan nu likvisst ett par veckor gått sedandess, har jag begynt att tänka på, att det dock ej är rätt att helt kallt eluta med ett lgende. Det finnes verkligen en allvarsam sida både bos Gubben med skåpet och hos det ordet djägare, hvilket börjar lika med både djur och djefvul. Det som ger den vidunderliga lek med ord och uttryck, som bär till öfverskrift Gubben med skåpet, sitt beståndande värde, torde väl vara den oförlikneliga skildring af okunmnigheten, som deri gifves. Denna okunnighet har skalden gjort odödlig. Man må ingalunda föreställa sig att gabben i sjelfva verket vet ett grand mera än Lars från Iagaryd eller pojkarna eller gumman, som skådar Egyftens mörker,. Men sensmoralen tyckes vara den, att, der okunnigheten är allmän, frodas karnaljer, och att den okunnige, som icke ser upp med ögonen får se upp med pungen. Detta går då visserligen alltid 7an; så länge karnaljerna hafva ett så godt lynng, som gubben med skåpet bade; men den sorten tyckes hafva gått ut på ryratioeller femtiotalet. Nu äro de både mera tråkiga, mera förderfbringande och mera sugande. Ån vexla de ut sedlar från Nådarikets Riksbank, än bjuda de på tidningar, hvilkas smutsiga polisafdelning smugit osedlighetens gift in i mången förut oförderfvåd ynglings hjerta här nere på landsbygden. Bort med begge slagen,, skrifver helt nylien en bönde till mig. Som det just är detta ref, som förmått mig att skrifva efterföljande rader, må det tillåtas mig att andraga mera derutur. Bort med begge slagen, skrifver shan: Vi vilja hafva något anpat. Vi vilja tro på Gud, utan att tillhöra något hälfhemligt följe, som spinner siba garn omkring vårt tjenstefolk och våra barn; Vi vilja få upplysning om hvad. som sker i verlden, men det börjar att qväljas i oss vidatt längre öfverhopas med läckra beskrifningar om hvad som sker i Stockholms rännstenar. . Förlåt hr magister, om jag sjunor ut min hjertans mening utan omsvep! en jag har sett-hvad ni stadsbor icke sett anvat än vid små besök om sommaren, nemligen lifvet här ute på landsbygden. Ni vet, att nu för tiden köper Bonden tidningar. Men de bladen, som hålla sina skribenter till anständighet, när de nödgas skildra eller an. draga det bedröfligaste här i menniskolivet ro oss bönder för dyra, Och just dessa 4idnDingars dyrhet är det som tvingat många bland oss att ur helt andra spalter söka vår kännedom om verldens gång. Deraf har kommit, att en lösaktigbet i tankar och ord som fyller de gamla med bedröfvelse, har försports bos allt för många bland de unga. Jag har sett hurn det var ibland oss, hr magister, innan ri var född, och jag ser huru det nu är, Det är derföre jag skrifver. Ni känner till visan om tittskåpet. Nog vet jag att mången nu är för rar att stanna vare sig vid positivet eller tittskåpet; men icke är det dåers före att han kan mer än folk kunde före. toen derföre,-att han tror att han kan Wer. Detta är mig. en sorg att nedskrifva; men det är sanpving, och derför måste det sägaa, Förrän detta högmod tager en ända, kommer det al. årig att gå framåt med oss bönder, Nu är saken den, att jag bar en son, som varit med-i elementarskolan ända upp till den gamla gymnasiesfdelningens början; men icke fann jag att det blef mera folk af hovom för det. Han läste latin och åt som en häst; men ändå blef han mager, och för avart år blef han alltmera som en främling i hems met. Så fick han sitta qvar vid en flyttning, och sedan var, det liksom slut med honom. Han hade heder i sig och gret i enruw. Ja; M vet att han arbetade; men vid nästa flyttning gick det heller icke bra. Derefter blef det svärt att få så mycket som ett enda ord oköpandea af bonom, Han höll i och sträf. vadej men nu såg jag att han mi DÅ Siv siolf I ag Jag a t han mistat tron