Aftonbladet – 19 september 1870, sida 2

0 af de bästa stödjepelarne för den menskliga ånyttfödelsen. Garibaldi. Medan Ryssland passivt åser kriget melan Preussen och Frankrike, har det, som nan kunde vänta, ej underlåtit att begagna ig af de gynnsamma konjunkturerna för nya ;perationer i Konstantinopel. Det har geiom sitt sändebud derstädes, general Ignatieff, påyrkat en revision af 1856 års fördrag och på samma gång hos Porten gjort en framställning om att flera ryska fregatter, som för närvarande befinna sig i Medelbafvet och somi anseende till den sena årstiden ej hinna atervända till Östersjön, måtte få passera Dardanellerna och Bosporen och lägga up någon rysk hamn vid Svarta hafvet. På denna dubbla begäran, om hvars mening inpen kan misstaga sig, har storvisiren Aali pascha gifvitlett afböjande svar, under förklaring att Porten ej utan de öfrige kontraherande makternas samtycke kan bevilja ett sådänt undantag från traktatens tydliga bestämmelser. Då emellertid de öfriga ministrarna äro af den åsigt att man borde ge efter, har storvisiren -begärt sitt afsked, hvilket sultanen dock vägrat att mottaga. Man har hållit nya rådplägningar, men synes ännu ej kommit till något bestämdt resultat. Den internationella fredsoch frihetsligans centralkomitå har utfärdat följande adress till franska och tyska folken: Fransmän! I hafven nyss återförvärfvat de rättigheter, som den andra Bonaparte beröfvade er genom attentatet af den 2 December. I hafven återupprättat republiken, som genom detta brott störtades. Det är olyckligtvis att befara, att denna revolution, hvilken alla frie män skänka sitt bifall, icke kommer att omedelbart medföra ett slut på det Krig, som kejsardömet i sitt vanvett förklarat Tyskland. Er jord är inkräktad och den monark, som innehar densamma, skall utan tvifvel icke gå in på att dråga sig tillbaka efter de segrar han nu vunnit. Men det finnes dock ett språk, som förmår om också icke att tvärt afbryta kriget, åtminstone att underlätta och påskynda fredsslutet. Förklaren högt att franska republiken, trogen de störa grundsatser, som proklamerades år 1789, icke ör anspråk på den ringaste del af den tyska joren, att hon afsäger sig all inblandning i Tysklands inre angelägenheter, att hon vill respektera alla folka oberoende och att hon längtar efter den dag, då broderlighet skall herrska mellan naticnerna likasom mellan individernå!: , Och I, tyskar! Betänken, att alltifrån den stund, då republiken foamerades i Frankrike, har kriget förändrat årakter: Det är icke längre ett krig mellan Tyskland och ett kejsardöme, som sträfvade efter att inskränka dess, makt, förhindra dess enhet och annektera en del af dess område; det är monarkiens krig mot republiken. Viljen I spela en sådan roll, lika olycksbringande för er sjelfva som för Frankrike? Förklaren då äfven, er sida, att I icke viljen förgripa edet hvarkeå mot franska folkets oberoende eller mot dess landsområdes integritet, och att I, då Eriget efter kejsardömets fall icke längre har något. förnuftigt skäl fredens afslutande. 4 Sägen båda: Nog af blod, nog af sköfling, nog af vildars bragder! MA vi nedlägga vapen, räcka livarandra en broderlig hand och, ömsesidigt respekterande vårt oberoende, flytta vår täflan och vära strider öfver på fredens bördiga fält; må vi tillsammans arbeta på utvecklingen af de institutioner; som böra betrygga fredens varaktighet. Det gamla europeiska jemnvigtssystemet, som aldrig varit annat än en orsak till oupphörliga krig, har lefvat ut sin tid; må de fria folkens förbund, Europas förenta stater, hädanefter vara mådet för våra gemensamma sträfvanden. I för sig, fordren