Aftonbladet – 17 september 1870, sida 3

HKBIGET. De tyska förtrupperna stå nu redan så godt som i sigte at Paris. Ett af våra telegram för dagen berättar nemligen, att desas rekognoscörer visat sig såväl i de östra och sydost om Paris belägna byarna Neuilly sur Marne och Creteil som i Corbeil och Ciamart, belägna, det förra nästan rakt söder ut vid Seine, det senare sydvest ifrån Paris. De båda förra orterna ligga en knapp mil derifrån. Anryckandet mot den franska hufvudstaden sker således i en stor halfcirkel, Isom sträcker sig från Oise öfver Aisne, Marne och Seine, på en gång norr och öster ifrån med en kringgående rörelse mot sydvest, Den österifrån öfver Rheims och Chåteau Thierry kommmande styrkan synes dock ha vunnit ett flera dagars försprång framför den utmed, Oise och Aisne nedtågande högra flygeln. Afven denna har emellertid framsäjutit sitt avantgarde ända till Nanteuil, beläget 4 å 5 mil nordost från Paris på stora vägen till Söissons. En mindre styrka stod i går vid Villers-Cotterets, ungefär midt emellan de båda sistnämnda städerna. Bismarck om kapituiationen I Sedan. Den nordtyska förbundskanslern har från Donchery den 2 BSept., således omedelbart efter mötet med den franske exkejsaren och kapitulationens afslutande, till konung Wilheim afgifvit en rapport om dessa verldshihistoriska tilldragelser. Den är af följande lydelse: Sedan jag i går afton på E. K. M:ts befallning begi:vit mig hit för att deltaga i underhandlingarna om kapitulationen, afbrötos dessa till ungefär kl. 1 på natten genom beviljande af en betänketid, som general Wimpffen utbedt sig, sedan general Moltke bestämdt förklarat, att intetanpat vilkor än vapnens nedläggande skulle medgifvas och att bombarderingen åter skulle begynnå kl. 9 på morgonen, i fall kapitulationen icke tilldess blifvit afsluten. Kl. 6 på morgonen i dag anmäl: des general Reille hos mig, och han meddelade, att kejsaren mycket önskade att få träffa mix och redan befunne sig på väg hit från Sedan. Generalen vände genast tillbaka för att underrätta H. M:t, att jag följde efter, och jag mötte kort derpå kejsaren på halfva vägen mellan Donchery och Sedan i närheten af Frånois. H. M:t befann sig i en öppen vagn med tre högre officerare och lika många till häst bredvid. Personligt bekanta voro mig bland de sistnämnda generalerna Castelnau, Reille, Moskowa, som tycktes vara sårad i foten, och Vaubert. Framkommen till vagnen, steg jag af hästen, framträdde på kejsarens sida till vagnsdörren och frågade, hvad H. M:t hade att befalla. Kejsaren uttalade först sin önskan att få träffa E. K. M:t, tydligen i den tron, att E. K. M:t äfven befann sig i Donchery. Sedan jag svarat, att E. M:ts högqvaärter för närvarande befann sig tre mil ärifrån i Vendresse, frågade kejsaren, om E. M:t hade bestämt något ställe, dit han till en början kunde begifva sig, och hvilken min mening derom vore. Jag svarade honom, att jag kommit hit i fullt mörker, och att trakten derför var mig obekant, samt ställde till hans förfogande det af mig bebodda huset i Donchery, hvilket jag genast skulle lemna. Kejsaren antog anbudet och åkte i gående framåt Donchery, men stannade några hundra steg från den till staden ledande Maasbron utanför ett enstaka liggande arbetarehus samt frågade mig, om han ej kunde stiga ur der. Jag lät legationsrådet grefve Bismarck-Bohlen, som under tiden sällat sig till mig, undersöka huset; sedan han anmält, att dess inre beskaffenhet var mycket torftig och trång, men att det var fritt från sårade, steg kejsaren ur och bad mig följa sig in. Här hade jag i en mycket liten kammare, möblerad med ett bord och två stölar, ett samtal i ungefär en timme med kejsaren. HH. M:t lade isynnerhet vigt på sin önskan att erhålla förmånligare kapitulationsvilkor för ärren. Jag afböjde från första stund att underhandla härom med H. M:t, emedan denna rent militäriska fråga borde afgöras af general Moltke-och general Wimpffen. Deremot frågade jag kejsaren, om H. M:t var benägen för fredsunderbandlingar. Kejsaren svarade, att han såsom fånge nu icke var i stånd dertill, och på min ytterligare fråga, af hvem enligt hans åsigt Frankrikes regeringsmakt för närvarande representerades, hänvisade mig H. M:t till den i Paris befintliga regeringen. Sedan jag erhållit upplysning om denna punkt, som icke kunde med säkerhet bedömas af kejsarens gårdagsbref till E. M:t, insåg jag och förteg det icke heller för kejsaren, att situationen i dag likasom i går icke erbjöd något annat praktiskt moment än det militäriska och lade tonvigt på den derigenom för oss uppstående nödvändigheten att genom Stdans kapitulation framför allt få i handom en materiel pant för de vunna militäriska resultatens stadfästande. Jag hade redan i går afton med general Moltke på alla sidor öfvervägt frågan: huruvida det vore möjligt att utan men för de tyska intressena erbjuda den militäriska hederskänslan hos en armå, som slagits tappert, gynnsammare vilkor än de beslutna. Efter pligttrogen öfverläggning måste vi båda fortfarande svara nej på denna fråga. DA derföre general Moltke, som under tiden kommit hit från staden, begaf sig till E. M:t för att för allerhögstdensamme framlägga kejsarens önskningar, så skedde det, såsom E. M:t har sig bekant, icke i atsigt att förorda dem. Kejsaren begaf sig derefter ut i fria luften och inbjöd mig att sätta mig bredvid honom utanför husets dörr. H. M:t frågade mig, om det ej vore möjligt att låta den franska armön gå öfver den belgiska gränsen, på det att den der skulle afväpnas och interneras. Jag hade aftonen förut rådgjort med general Moltke äfven om denna möjlighet, och med åberopande af de här ofvan redan antydda motiverna gick jag heller icke in på att diskutera denna modalitet. Vid vidrörandet af den politiska situtionen tog jag å min sida intet initiativ, och kejsaren blott så till vida, att han bekla