Aftonbladet – 17 september 1870, sida 2

11 J10rlatLvale eh OINCEN, Som StLavLL BEUCIAl Vimpffen mycket nära under de timmar han örde öfverbefälet öfver Mac Mahons armå, ch på grund deraf har en nära kännedom m de händelser, hvari denne general speade en framstående, men för honom sjelf å sorglig roll. Sedan han på några rader erättat, huru generalen först den 30 anändt till armån och skildrat det i högsta rad kritiska läge, hvari han fann sig föratt, innestängd som han var i en trattlik ördjupning, hvars kanter rundtomkring voro päckade med kanoner, fortsätter han: Då denne med den slagna armen anlände ill Sedan, fann han denna plats helt och vållet utan artilleri, ammumtion och lifsmelel. Det dröjde icke länge, förr än de höjler som omgifva staden besattes af fiendens ruktansvärda artilleri. Man började nu tala mm kapitulation. Generalen tvekade — säger orefskrifvaren — att fästa sitt namn vid en nandling, för hvilken, han visste det väl, man sedan skulle göra honom de bittraste föreoråelser. Emellertid skulle, för att undvika kapitulation, ett försök ha måst göras att slå sig igenom 300,000 man väl utrustade trupoer med 40 till 50,000 modfällda soldater, vilka voro uttröttade af ansträngningar och edo brist på allt. Förr iverlden kunde man nödfall genom ett djerft och förtvifladt bajonettanfall bana sig en blodig väg genom en fiendes talrika led. I våra dagar är sådant icke längre möjligt, tack vare de snabbskjutande vapien med ofantlig skottvidd. Innan man kommit fienden in på lifvet, vore man krossad, dödad, tillintetgjord. Denna omständighet var en bland dem, som bestämde generalen att icke gagnlöst offra tappra soldaters lif, soldater, hvilka kämpat för fanans ära och utan ringaste förhoppning om seger. Efter nederlaget vid Beaumont ämnade man stanna i Sedan endast för att förse sig med lifsmedel och ammunition, samt för att der qvarlemna de sjuke och sårade. Sådan var generalens afsigt. Sedan skulle man fortsätta den tillbakavikande rörelsen, i det man aflägsnade sig från platsen och drog sig söderut. Den 31 Augusti på eftermiddagen hade preussarne emellertid lyckats att med 80,000 man stänga vägen för oss, och de angrepo den 1 September vår högra flygel för att tränga oss emot de friska trapper, som väntade på att vi skulle nedstiga från höjderna för att då utveckla sina massor. Ett ögonblick gjorde sig general Wimpffen illusioner och trodde på seger, emedan han icke änuu visste att han hade framför sig 150,000 fiender. På aftonen ville han öppna sig en väg för att med sina trupper söka en tillflykt på belgiskt område eller marschera på Carignan. Han skulle utan tvifvel ha yckats häri, emedan fienden, till hälften desorganiserad genom striden, stannat i position tiden förde öfverbefälet, hindrade honom derifrån och förlamade hans sista ansträngningar, i det han kallade preussarne till sig genom parlamentärflaggor och genom det bref, han skickade till konungen. Efter en häftig tvist härom med kejsaren och hans omgifning återvände generalen till sig och ingaf sin afskedsansökan. Kejsaren ville icke bifalla densamma, utan skref följande bref: General! Ni kan icke taga afsked i det ögonblick, då det -gäller att rädda armen genom en hederlig kapitulation. Jag bifaller icke er ansökan. Ni har gjort er pligt hela dagen, gör den äfven nu. Det är en tjenst som ni skall göra landet. Konungen af Preussen har ingått på vapenhvila och jag väntar hans vilkor. Var öfvertygad om min vänskap. Napoleon. Numera öfvertygad, att det icke fanns något annat medel att rädda armån och att, om han ensam droge sig undan, såsom han ännu kunde, han visserligen undveke fångenskapen för egen räkning, men öfvergåfve tappra soldater, som hela dagen trotsat döden under hans befäl; inseende tillika, att han genom ett sådant handlingssätt illa uppfyllde det uppdrag såsom general en chef, hvilket slumpen lagt i hans händer, beslöt han sig för att stanna i spetsen för hären, att dela allas öde och att sätta sitt namn under denna kapitulation, hvilken sålunda genom en oförtjent olycka, en oförutsedd katastrof gjort slut på en den mest lysande militäriska bana. General en chef, utan att vara det, motarbetad i sina planer, sina order af en suverän, hvilken han icke ännu vågade visa olydnad, illa understödd af modfällda generaler, hvilkas namn jag skall förtiga af blygsel öfver dem, af generaler isynnerhet, hvilka genom sitt inflytande på kejsaren förmådde honom att sätta sig emot att de honom omgifvande trupperna följde sin öfverbefälhafvare, den tappre Wimpffen, oaktadt de förhoppningar att kunna rädda armen, som ingätvos denne af de framgångar, hvilka vunnits af den oförskräckte general Lebruns kår; oförmögen slutligen att endast med hjelp af denne general och stabsofficerarne samla trupperna, hvilka ganska snart erhållit kännedom om det af kejsaren tagna steget och dessutom sågo parlamentärflaggan, trodde sig generalen böra efter en högtidlig protest offra sig sjelf för härens räddning. Den beskyllning, som i brefvet utkastas mot f. d. kejsaren, har, som ett af våra gårdagstelegrammer underrättar oss, tej blifvit obesvarad. En af Kejsarens adjutanter, hvilken nämnes ej, har till I Indöpendance insändt en skrifvelse, hvari han förklarar Patriebrefvets Vpeien om kejsarens beteende mot general Wimpffen ogrundade. Times franske korrespondent i Paris, en man i hvars språk och ton man spårar en varm patriot, och som, att sluta af vissa hans uppgifter, står de nu maktegande ganska nära, har under den 10 dennes tillskrifvit det en-gelska bladet ett bref, som uttalar stora bekymmer för ställningen, hvilken han anser i många afseenden mörk och hotande. Hän tror att till och med 1815 förvarade åt Frankrike ljusare utsigter till en pånyttfödelse än den nuvarande tidpunkten. -Med undantag af några trångsinnade republikaner, säger han, hvilkas politiska fetishism är belåten med ett namn, finnas för närvarande få fransmän, som icke skulle vara ytterst glada om de kunde tänka sig att det vore oss förbehållet, sedan detta elände är öfverståndet, så ljusa dagar som de, hvilka följde på det första kejsaredömet. All politisk tro och entusiasm synes nu vara försvunnen, och — hvilket på slagfältet; men kejsaren, som faktiskt hela städse är ett dåligt tecken — våra bästa män ära da magt miocträctanda a