Aftonbladet – 17 september 1870, sida 2

STOCEHOLM den 17 Sept. Den genom ett i dag ingånget telegram meddelade underrättelsen ör Daily Telegraph, att marskalk Canrobert med 6000 man genombrutit preussarnes linier vid Metz och nu skulle marschera till Paris, förtjenar fögatilltro, då det icke närmare angifves, hvarifrån det nämnda, i allmänhet föga tillförlitliga bladet skulle erhållit en sådan underrättelse och då saken i sig sjelf är högst osannolik. Uppgiften att Bazaine skulle befinna sig vid Sdan är naturligtvis alldeles befängd. Vi fästade för några dagar sedan uppmärksamheten på några symptomer inom den tyska pressen, som angifver en märklig omkastning i åsigterna och stämningen. inom vissa kretsar i Tyskland beträffande fången på Wilhelmshöhe: Före katastrofen vid Sedan kunde denna press ej finna ord nog starka för att beteckna afskyn för den krönte förbrytaren. Han ensam vore skulden till kriget och alla de olyckor det bragt öfver de båda länderna. Det var mot honom och hans regering, heter det i det kungliga manifestet vid krigets början, ej mot franska folket, som Tyskland sett sig nödsakadt att draga svärdet. Efter Sedan och tåte-å-tåten i det lilla slottet på dess glacis är nu tonen alldeles omstämd. I Berlin förklara de offciösa tidningarne, och efter dem nästan alla de andra — ty undantag finnas — i korus, att Tyskland ej vet af någon annan regering i Frankrike än kejsarens. Jules Favre och konsorter äro upprorsmakare, om hvilka man ej behöfver och ej tänker taga den minsta notis. Kejsaren är förmelt såväl som moraliskt utan ansvar för kriget. Skulden härför — det är den officiösa Norddeutsche Allgem. Zeitung vi här citera — drabbar ej honom, utan dessa parlamentariskt ansvariga popularitetsministrar, som följa med den allmänna meningen, men ej kunna beherrska henne. Det är de som frambesvurit kriget. Med ministeren af den 2 Januari — fortsätter den preussiska tidningen i sitt rentvagningsförsök — var kejsarens regeringsmakt inskränkt; den parlamentariska majoritetsministeren öfvertog ledningen af politiken och ansvaret för densamma. . Sällsamma allvarliga ödets skådespel! .Den storartade statsbyggnad, som kejsaren med obestridlig stor talang genom sin personliga ledning i nitton år uppfört och som återf lyftat Frankrike till en höjd som det sedan ett halft århundrade ej kännt, denna byggnad faller på några månader sönder i den parlamentariska regeringens hand, kvilken, som alltid vid denna sammanstörtning, försvinner och lemnar hela ansvaret för sina tel på dens hufvud som han lofvat oansvarighet. Detta något väl oförsynta försök att vältra skulden för Frankrikes ruin från dess rätta upphofsman öfver på män om hvilka man nu med fullkomlig visshet vet, att de från första ögonblicket till det sista varit fullständigt duperade af sin kejserlige herre och kamarillan omkring honom, skall. dock ej förvåna någon, som följt den preussiska officiösa pressens hållning på den senaste tiden. Kriget har blifvit kompliceradt. Det är ej längre endast för territorialutvidgningar man strider. Det gäller äfven att bekämpa denna förhatliga frihetsrörelse, hvars möjliga spridning öster om Rhein man med hemlig fruktan motser. Den personliga makten äfven i Tyskland kan komna i fara och man ser i ett solidariskt förbund med den franske exkejsaren och restaorerandet af honom och hans system det säkraste sättet att bli befriade från denna fara. Detta försök att ställa kejsaren i en vacker dager på bekostnad af den stackars Ollvier och hans kolleger stannar dock i afseende på mod och hård panna långt efte det han sjelf gjort att två sig ren på bekostnäd af det folk, han störtat i en så förfärlig olycka, --Vi meddela längre ned i tid