Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

; 3 san håll och kanter, så att befolkmägen; dart bland en mängd qvinnor och barn, som sökt sin räddning i källrar och andra tillflyktsorter; Hlifvit på Aet ömkligaste sätt uppbränd. Hvad angår befolkniogetis deltagailde 1 striden, så är det föga fännelikts ätt det egt tågra vapen; men skölle utdelningen al vapen till nationalgardet redan då ha hunnit sträcka sig till denna aflägsna ort, så skulle nationalgardisterna varit att betrakta såsom lika legitima fosterlandsförsvarare, som det preussiska landtvärnet och landstormen. Då Ryssland 1853 undertryckte den polska respiogen med en konsiderationslöshet, som framkallade smärta och medlidande öfver hela . verlden, med vndantag af Preussö förför ryska armön likväl icke så barbatiskt, som tyskarne nu göra under preussisk ledning. Man hörde icke talas om att hela städer, köpingar och byar straffades för hvad ett par individer kunde anses ha förbrutit. Insurgenter, som togos med vapen i hand, blefvo sällan, ehutu de af ryssarne betraktades som . upprorsmän, skjutna på stället, utan kastade i fängelse och efter formlig undersökning inför krigsrätt dömda att skjutas eller transporteras till Sibirien. Preussarne döma och exeqvera genast på en simpel uppgift af en i stridsraseriet förvildad soldat. Och franska medborgare behandlas söm de gröfsta och eländigaste missdådare, derför att en och annan gjort sig skyldig till det brottet att deltaga i försvaret af sitt fosterland. Vi anse Oss böra aitöra de tänkvärda ord Stockholmsposten för ett par dagar sedan i detta samma ämne yttrade: Berörde uttalande innebär ingenting mer eller mindre, än att inbyggarne uti ett land frånkännas rättigheten att bidraga till försvaret af egen fosterjord, så framt de icke äro uniformerade och enrollerade soldater. Det är just denna nya princip, som bårdt drabbar alla fåtaliga nationer, hvilka icke kunna hålla talrika stående härar till sitt lands försvar och hvilka möjligen anse en sådan värnepligt som den preussiska alltför betungande för att kuna uthärdas. Det låter jemväl tänka sig, att länder, hvilkas insulära läge dertill föranleder, finna klokheten bjuda att använda en betydligare del af de för militåra ändamål afsedda till gängarne till sjökrigsmateriel, emedan man tänkt sig ett allmänt uppbåd vid de fall då en fiendtlig landstigning skall bemötas. Göres nu ett så beskaffadt allmänt uppbåd, uppkommer hvad allmänt under öfverläggningarne vid riksdagarne betecknats ined landtstorm.. Alla förslag hafra antagit, att alla män under femtio år skola inberäknas. Men förslag finnas, sor t.: o. m. förutsatt, att sextioåringar vid ett så stort nödfall skulle biträda vid försvaret. Det lärer icke vara att hoppas, att våra vapenförråder skola blifva så tillräckliga att hela befolkningen skall kunna armeras med fullt tidsenliga gevär. Lika litet torde man kunna förutsätta, att en fullt militärisk organtsation kan åstadkommas vid de tillfällen, då det bekanta uttrycket gå man ur huse blir en verklighet. Dessa män, beväpnade huru som helst och ordnade efter mer eller mindre militäriska reglor medföra dock sitt beslut att till det yttersta göra sin pligt emot fäderneslandet. Med hvad rätt söker man på förhand förklara detta handlingssätt brottsligt; med hvad rätt upphäfver man si till kriminaldomare öfver den, som med mod oci sjelfuppoffring, efter bästa förmåga och på det för honom enda möjliga sätt fullgör sin skyldighet; med hvad rätt söker man beröfva de svagare nationerna ett kraftigt medel till sjelfförsvar? Allt deita gör man med den starkes rätt, med militärdespotismens rätt, som -hvarken kan akta eller fördraga andra än dem, som kunna ingifva respekt medelst talrika armeer. Det är redan uttaladt, att de små nationerna kunna uppoffras såsom byte för att släcka de mäktiges törst efter förökad makt. Eröfringslystnaden är, såsom girigheten, en passion, som mästn tillfredsställas, och det lyckas lika litet eröfringspolitiken som den girige att sätta sig ett mål före: begge måste gå vidare tilldess de stöta på oöfverstigliga hinder. För att kunna fortsätta eröfringens bana är det ganska förutseende att dels omgestalta, dels utstryka derättsbegrepp, som erkänt smärre staters berättigade tillvaro. Och kommer man väl så långt, att man på förhand förklarar deras mest effektiva sjelfförsvar oberättigadt, att man genom att hota landets försvarare med krigsrätt och döden, om de beträdas med deltagande i detta försvar utan att vara soldater, då drifver man upp förtviflans mod, der man hoppats kunna förlama mången motståndares arm. Man vill så gerna tro det man önskar, och hvem har icke hoppats, att krigets fasor, oaktadt de förfärliga förstörelseredskap som nu brukas, skulle minskas genom tillämpningen af ett humant sätt att uppfatta sina menskliga pligter äfven gent emot fiender. Till detta borde kunna räknas ett menskligt behandlingssätt af öfvervunna motståndare, men tyvärr synes samtiden komma att bevitna ett tillbakagående. Preussarne ställa nu inför krigsrätt bönder i Lothringen och Elsass derför, att de utan att vara soldater vågat deltaga uti sitt lands försvar. Under det sista finska kriget, då svenska militärväsendet handhades på ett uselt sätt, grepo finska bönder till vapen, d. v. 8. fågelbössor, liar, spjut och allt som till sjelfförsvar kunde användas. Dessa bönder voro icke soldater, de buro ingen militäruniform. Väl uppgifver den aktade författaren Mellin, att ett par flockar af dessa krigare prydt sig med långa remsor af granbark, som skulle se ut som bandoler; men om detta betecknade en viss glädtighet, framskymtande genom de hårda pröfningarnes allvar, ingalunda kunde det anses säsom ett anspråk på att vilja se ut som soldater. Dessa bönder, som mången gång med framgång försvarade hem och härd, som alltid gjorde ett hårdvackadt motstånd, måste dock slutligen duka under för öfvermakten. Ryssarne stälde icke de öfvervunne för krigsrätt för det grufliga brottet att efter förmåga hafva bidragit till sitt eget lands försvar. Vi veta hvad vi haft att utstå i krig mot ryssarna, hvilkas krigföringssätt icke ansetts såsom särdeles menskligt; men hvad hafva vi att vänta, om våra öden skulle länkas så, att vi en gång finge försvara hus och hem mot preussarne? Vi hafva icke stora armå6er att sätta emot dem; vi hafva med Guds hjelp ett helt folk — och detta folk skulle icke hafva rätt att försvara sin fosterjord! I dag har åter ingått ett af dessa tendentiösa Brässeltelegrammer, som vanligen visa sig vara alldeles falska. Det nu ifrågavarande telegrammet söker ge vigt åt någon uppgift, som skulle vara att läsa i Independance belge, derom. att Vincennes blifvit utrvymdt såsom ohållbart. Detta förefaller i