Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

— ty betjenten har ju fått ondt i foten ocl min kammarjungfru måste sy färdig min gul rutiga sidenklädning — får du gå dit. Me: du måste gå genast, så snart vi slutat fru kosten. Men mamma, vågade Olothilde invända då hioner ju Lilian inte hem tills matineej börjar; det är ju så lång väg till Skogstorpet. Ah, det måtte hon väl hinna. Konsertei börjas ju inte förrän kl. 12 och således kan ho! ganska väl, om hon skyndar sig, vara tillbak: tilldess. — Gör hon det ej, blir det henne eget fel.n Frukosten var omsider slutad. Lilian toj penningarne och begaf sig åstad. Den väj hon hade att tillryggalägga, var i början e särdeles vacker, men småningom slingrade dei sig utmed bördiga åkrar och gulnandesädes fält; förbi leende trädbevuxna kullar, blant hvilka bär och der en grå, lodrät klippa pit toresk framstack. Det varen at dessa märk. värdiga dagar, som man ibland har omsommaren, då det tyckes vara liksom ett stillestånd i naturen; då solen är omtöcknad a en lätt dimma; luften är varm, dock utar att vara qvaf, och ingen vindfläckt rörer trädens löf; — sjelfva fåglarne tyckas vara stilla och man hör endast här och der en gräshoppas entoniga läte. Det ligger då en känsla af frid och lugn i naturen, som ovilkorligen ioverkar på det menskliga sinnet. Lilian stannade ofta; hon blef långa stunder stående, försjunken i beundran öfver naturens skönhet. I början på den vackra granskogen låg torpet, dit Lilian ämnade sig. Hon knackade på den låga dörren, den öppnades af en liten puckelryggig gosse, som genast drog sig blygt tillbaka. Lilian böjde hufvudet och inträdde kojan. Det rum, hvari hon nu befann sig, bar spår af mycken fattigdom, men äfven at nycken ordning och renlighet. På en torfig, men ren bädd, låg en gammal gumma ned siliverhvitt bår. En yngre qvinnä; som varit sysselsatt vid spiseln, när Lilian in