Aftonbladet – 14 september 1870, sida 3

efter i I RR termiddagen, sedan trupper tågat ut oafbrutet I sju timmar och inga kommit in, föreföllo nästan lika folkuppfyllda som förut. Det såg nästan ut, som om de hade kommit in genom den ena poralten och begifvit sig ut genom den andra; och det hörli, asserandet förbi mina ögon af samsan forn med endast obetydliga olikheter, samma eviga kretsgång — kavalleri, artilleri och infanteri, kavalleri, artilleri, infanteri timme efter timme — gjorde samma intryck som barnens leksaker, då samma figurer gå rundt omkring och föreställa oräkneliga fiender. Det var först kl. 3 som jag förmärkte någon minskning i det antal, som trängdes på gatorna. . a Vid denna tid begaf jag mig till det största hotellet för att få någon mat. Några och tjugu franska officerare, de fleste af högre grader, sutto i rummet och åto sin sista måltid innan de lemnade staden. De väntade på att få se trupperna utanför. De talade lifligt om Mac Mahons dårskap och om hans planer och voro redan tillräckligt uppretade, när två baierske officerare inträdde, de förste, tror jag, som kommo in i staden. De åtföljdes af en hop franska soldater, af hvilka en kastade en butej på en af de två bairarne. Ögonblickligt sprungo alla de franska officerarne upp, och alla började göra sitt manskap föIrebråelser och samlade sig omkring bairarne under ursäkter och handskakningar. Mina Iherrar, sade en af dem som varit mest förbittrad på Mac Mahon och på de butelj kastande soldaterna, mina herrar, sade han, slående sig för sitt bröst och vändande sig till bairarne, vi äro soldater! — Mina herrar,, svarade den äldre bairaren likaledes slående sig på sitt bröst, vi förstå fullkoralikt, fullkomligt, fullkomligt edra känslor. Derpå skakade man ytterligare hand, ja till och med kysstes och drack skålar för franska armen, och sedan såg jag två eller tre franska officerare vända sig åt väggen och gråta som barn. Slutligen erbjöd sig den ngre baierske officern, som skulle resa till Brissel på permission, att medtaga bref från alla de närvande franske officerarne, ett anbud hvaraf — behöfver jag väl säga det? — alla de franska officerarne med glädje begagnade sig. Det stora flertalet af officerare inom franska armån afslog anbudet att få återvända hem mot förbindelse att icke tjena under kriget. De föredrogo att dela sina truppers öde. Några få — kanske tillsammans 150 — antogo det och öfvergingo, försedda med pass, belgiska gränsen för att återfinna sina kamrater, som undkommit från bataljen och sedan begifva sig hem denna väg. Om flere skola antaga nämnda vilkor hädanefter ifall det fortfarande står dem öppet, kan jag icke säga. Omkringkl. 5 började mängden på gatorna hastigt glezaa, och omkring kl. 7 inmarscherade mina, vänner med hjelmar och pikar och hjelpte sina officerare att drifva undan marodörer och undanrödja vagnar och packning från gar torna. Den parisiska försvarskomitn har blifvit förökad med fyra nya ledamöter: arbetsministern Dorian, sjöministern ad interim Domfiorre-THornoy, f. d. generalinspektören för flottans genikår Dupuy de Löme och divisionsgeneralen vid sjöartilleriet Frebault. Arbetena på befästningen af Paris fortsättas med största ifver, På flera ställen hafva fästningsverkens doceringar blifvit beklädda med sten för att hindra jordskred. De mest omfattande anstalter vidtagas för att skydda, vattenledningarne mot fiendens angrepp. Den 3 dennes inträffade 2 millioner: kar dusor från Havre, En del af de i Paris stationerade ingeniörtrupperna hafva i dagarne sprängt en mängd broar och tunnelar på de landsoch jernvägar som leda till Paris. Den 7 dennes förstördes med nitroglycerin de tvenne tunnlarne vid Nontevil och Armantreuvisres (mellan Meaux och Chateau-Tierr ). En ansenlig ridande ströfkår (Eclaireurs du Departement de ia Seine), som skall stå un-der general frochus omedelbara befäl, har blifvit organiserad. Den är bestämd att mottaga de preussiska uhlanerna, då dessa börja visa sig i Paris omgifningar, Större delen af de vid Sedan tillfångatagna fransmännen skall Pörläggas i barackläger vid åtskilliga af de tyska fästningarna. Dylika Moor skola upprättas vid Glogau för 12,000, vid Stettin för 10,000 och vid Coblenz för 8000 krigsfångar. Till transporterande af alla fångarne samt af de tagna kanonerna gevären, hästarne, bagaget och den öfriga krigsmaterielen erfordras icke mindre än 500 bantåg. Tidningen LOrgane de Namur säger, att det varit på krigsministern grefve de Palikaos och försvarskomitens uttryckliga befallning, som marskalk Mac Mahon utfört den marsch som blifvit så olycksbringande för Frankrikes vapen. Marskalkens afsigt hade varit att draga sig tillbaka till Paris, efter att hafva reorganiserat sin arme. Man har icke låtit honom utföra denna förståndiga plan. Så snart Mac Mabhon tillfrisknat, ämnar han — försäkrar tidningen — offentliggöra autentiska handlingar, hvilka ådagalägga, att han icke bär skulden till katastrofen vid Södan, I Berlin tyckes man, omedelbart efter slaget vid Sådan, ha hyst den säkra förhoppning, att fästningen Metz skulle gifva sig så snart Bazaine fick underrättelse om Mac Mahons fullständiga nederlag och kejsarens fångenskap. Konung Wilhelm befallde den 4 dennes, att hans generaladjutant general Treskow skulle oförtöfvadt begifva sig till Metz jemte den tillfångatagne general Wimpffen, för att underrätta Bazaine om sakernas ställning. Som bekant har dock denna uppmaning till Bazaine att gifva sig hittills va— rit fruktlös. Af en berättelse från preussiska högqvarteret vid Metz finner man, att der äter vidtagas förberedelser till att bombardera fästningen Thionville Belägringen är öfverlemnad åt en bayersk division under befäl af general Bothwmer, Deremot lära preussarne ha uppgifvit belägringen at Mont-, medy, vid belgiska gränsen. Åtminstone nehåller Brisseltidningen Etoile Belge ett telegram från Virton af den 7 dennes, hvari det heter: Bombarderandet at Montmedy har åter afstannat; en del af Ar Staden är förstörd. — Preussarne hafv, ändrat sin ställDing; man tror här att de skola draoa sis