Aftonbladet – 13 september 1870, sida 3

åren var i staden. Di kar tönka dig detintryc söm detta gjorde i främsta rummet på mig oc pp alla ändra! — Beille hoppade af hästen ov etthade fig sin kejsares bref; tilläggande han ej hade något annat öppdrag. Innan j öppnade brefvöt sade jag till honom: M ag fordrar Åom ett första vilkör dtt armen ne lägger vapen. Brefvet började sälunda: Naya Pas pu mönrir å la tete de mes trotpes, je d Reso, mon ep6e a Votre Majestö, öfverlemnani t mig att bestämma allt annat. Jag svarade, att jag beklagade det sätt, på hv ket vi möttes och att jag begärde, det en befu mäktigåd skulle sähdas; med hvilken kapitulati nen skålle kunna afslutag. Seda jag lemnat g neral Reille brefvet, talade jag någfå Ord med h nom, såsom vVarånde en gammal bekant, och slutade derina akt. Jag bemyndigade Moltke a uäderbandla och bad Bismarck stanna, ifall polit ska frågor skulle komma på tal; jag red sedan ti min vagn och for hit, öfverallt på vägen helsa med stormande hurfarop af de förbitågande k lonnerna, hvilkå uppstämde folksången. — Det va gripande! Alla hade tändt ljus, så att Man stund tals for midt i en improviserad illumination. 11 var jag här och drack med min omgifning e skål för den armås välgång, hvilken tillkämpat si en sådan händelse. å jug ännu icke kl. 2 fått någon rapport frå Moltke ofti underbandlingarne rörande kapitula tionen, hvilken skulle försiggå i Dönehery, for jaj OnliRt aftal kl. 8 på morgonen till slågfåltet oc träffade Moltke, som kom emot mig för att fi mitt medgifvande till den föreslagna kapitulatio Ren och som derjemte underrättade mig att kej saren kl. 5 på morgonen lemnat Sedan och kom mit till Donchery. Då han ville tala med mig oc i närheten fanns ett litet slott med park, så vald jag detta till mötesplats. KL 10 ankom jag til höjden vid Sedan; kl. 12 kommo Moltke och Bis marck med den undertecknade kapitulationshand lingen; kl. 1 begaf jag mig i våg med Fritz och ON af kavalleristabsvakten. Jag steg ur utan för det lilla slottet, der kejsaren kom mig till mö tes. Besöket varade en qvarts timme; vi vor båda mycket rtörda öfver detta återseende. Hvac ie erfor, sedan jag ännu för tre år sedån set! apoleon på höjden af sin makt, kan jag icke be skrifva. Efter detta möte red jag från kl. half 3 til half 8 omkring till hela armön utanför Sedan. Truppernas mottagande, återseendet af den de cimerade gardeskåren, allt detta kan 2 i dag icke beskrifva för så jag var djupt förd öfver så många bevis på kärlek och tillgifvenhet. Och nu säger jag farväl med rördt hjerta vid slutet af ett sådant bref. — Din Wilhelm. Ur den-af William Russell lemnade skildring af 8laget vid Sedan, hvars sista del vi i gårdagsbladet återgåfvo, meddela vi här nedan några ytterligare utdrag. Den engelska författaren skrifver: Jag återkom mycket sent i går afton från en undersökning af slagfältet, hvilken satte mig i stånd att fatta mycket af hvad som, sedt från den plats der kronprinsen af Preussen befunnit sig, icke var så lätt att förstå. Samtidens största tilldragelse har timat under deras ögon, hvilka bevittnade slaget vid Sedan. Jag förmodar allmänheten haft nog af bataljfältsfasor och hospitalsscener. Det kommer att blifva fullt upp med bref, beskrifvande Kranken-trägers, begrafningsafdelningar, sårade mån; Hopar af döda, den vämjeliga frånsidan af den medalj, på hvars andra sida iona sig Ärans och Segers lysande emblemer. Jag vill icke upphålla mig vid ämnet, utan blott anbålla, att edra läsare må nöja sig med min försäkran att aldrig något menskligt öga hvilat på så upprörande föremål som dem slagfältet omkring Sedan företedde. MA de föreställa sig massor af kulörta trasor, sammanklibbade med blod och bjerna, och utspända i fantastiska former genom utstående benbitar. Må de tänka sig menniskokroppar utan hufvuden, fötter utan kroppar, högar af menniskoinelfvor, fastklibbade vid rödt och blått kläde, uppslitna lik i uniform, kroppar, liggande omkring i alla möjliga ställningar, ned sönderslagna skallar, med bortsprängda ansigten, höfterna krossade, ben, kött och granna tläder, alltsammans hoprördt, såsom om det hade rarit stött i en mortel, och detta på en sträcka af lera engelska mil, icke mycket tätt på hvarje tälle, men återkommande oupphörligt under förärligt långa timmar, och de skola likväl icke kunnå, ns med bjelp af den mest lifliga inbillningskraft, ör sig uppkalla den fasansfulla verkligheten af letta slagtande. Flera gånger kom jag till ställen, ler två hästar lågo tillsammans i sina seltyg, dölade af samma splint. På flera ställen såg jag yra, fem och sex män, fyra, fem och sex hästar, lla dödade genom explosionen af en och samma rojektil, och på ett ställe lågo icke mindre än tta franska soldater, som måste ha blifvit dödade enom sönderspringandet af en granat öfver ett ompani, ty de lågo allesammans i en krets med ötterna inåt, hvar och en träffad i hufvudet eller röstet af en granatskärfva och inga andra dödade efinnande sig i derag närhet på en omkrets af rebundrade fot. Ett märkvärdigt och för mig förklarligt fenomen var den svarta färgen på flerslets ansigten. Förvandlingen hade icke inträdt, y de hade .blifvit dödade först dagen förut. En nnån omständighet, som frapperade mig, var det ttryck af dödsångest, som man såg på många nsigten. Döden genom bajonettstygn är smärtall, och de som dött genom stål, med ögonen och wunnen öppna, ha isina drag ett uttryck af smärta, red tungan hängande utur munnen: Jn gevärsula, som dödar med ens, synes icke förorsaka ycken smärta, och . dragen äro lugva och fridilla, understundom med ett ljuft leende på läpparne. fen det allmänna uttryeket på detta slagfält i de nsigten, som icke voro stympade, var ett uttryck f fasa och outsäglig ångest. Der måste ha rasat 0 afgrund af qval inom denna halfceirkel uti hvilen jorden från alla sidor refs upp af en verklig rkan af jern, hvinande, tjutande och söndersprinande i de täta massorna genom osynliga fienders and. Jag kan icke föreställa mig någonting så röfvande för den tappraste man som att gå döen till mötes nästan utan all ära i en scen sådan omdenna— ingenting som kan göra soldaterna Å ursinniga som att tillintetgöras utan någon utgt till hämnd — ingenting så förfärligt för den yktande, som att se sina kamrater slitna i stycen rundt omkring honom. Det är väl att maar, mödrar och ömma systrar besparas åsynen af na kära, och det är väl att i Frankrike det enast är mödrar. och. systrar som skola hafva att egråta de fallne. Jag vet icke huruvida preusarne begrofvo sina döda tidigt — sjelfva bataljagsaftonen — eller ej, men deras förluster voro A godt som ingenting om man skall uppskatta dem fter antalet af dik på slagfältet. Enär jag aftonen förut erfarit att kronprinsen ch hang stab skalle begifva sig till Donchery, beaf jag mig i väg från mitt qvarter klockan 8 på orgon, i afsigt att fara öfver slagfältet från venter till böger. Då jag hade mig bekant att fransjännen hade: kapitulerat och att kejsaren Hade ifvit Big, öOfverraskades jag af att se stora koloner af tyska armån i röfelse mot höjderna ofvanjr Meuse, samt 6:te kåren och bajerska kåren i serv, skynda framåt i samma riktning. Men det ynes som om general Wimpffen föregående afon, då han erfor vilkoren, hade förklarat sig hellre ilja dö än underteckna dem. Han kunde icke föställa sig sin belägenbet så förtviflad. Man unerrättade honom att om han hellre ville se sin rmå6 tillintetgjord, så var det hans ensak; men för tt öfvertyga honom om att en sådan tillintetgöelse var oundviklig framlades kartor och man viade honom den tyska armåns ställning och styrka ch dess batteriersfställningar angifvna. Om till niddagen kapitulationsvilkoren icke voro antagna, kulle anfallet på Sedan taga sin början. General Vimpffen befann sig i en beklagansvärd belägenmA es ast ko dan nmRKa Ran daR ed DL