Aftonbladet – 13 september 1870, sida 2

hvila oss, och ban slog sig beqvämt ned på en af de medförda stolarne. Det här var ju alldeles förträffiigt, sade löjtnant v. Stern, i det han gjorde sammaledes; har ej kammarjunkaren Just att begagna sig af de här förträffliga hvilstolarne? Nej, jag tackar; jag föredrager att stå. Löjtvant v. Stern gaf Felix en blick. Kammerjankaren hade ställt sig bakom Lilians stol. Publiken tycktes vara mycket nöjd med konsertgifvarnes prestationer, ty dessa blefvo efter hvarje numiner lifligt applåderade. Musikälskarinnornas och amatörerovas qvartett gick utmärkt väl, till stor fröjd för Lilian, Clothilde och fröknarne Nordenspetz, som lifligt deltog för fröken R. Pianisten spelade nu en af Beethovens sonater Har fröken Lilian hört denna sonat förr? frågade Kronsköld. Ja, en gång; men när man hört Sonata quasi una fantasia en gång, glömmer man den ej. Det upprör mig alltid på det högsta, då jag ser detta herrliga, jag skulle vilja säga heliga stycke valdt till konsertnummer, att inför en likgiltig, tankspridd hop utföras, som det gudnås ofta händer, af en person, hvars enda förtjenst ligger i hans fingerfärdighet. Det är en profanation af de heligaste känslor. En själs historia ligger i dessa toner; det är smärtans alla accenter, återgifna af ett blödande hjerta. Beethoven skref den under sin olyckliga kärlek till Giulietta Guaiceiardi Han tystnade, hans blick sökte Lilians, men denna var sänkt. Adagiots sakta klagands toner susade genom salongen. Lilians ögon voro ännu sänkta, i den mörka fransen darrade en tår. De sista tonerna hade förklingat. Sakta