Aftonbladet – 13 september 1870, sida 2

qvart till åtta och half åtta börjar konserten, der, com ni vet, jag lofvät att sjunga det är mig således omöjligt att dröja längre. Ja, det är sannt, det är konsert i dag utropade friherrinnan. Kamnaarjunkaren, som emellertid återvunnit sin sjelfbeherrskning, frågade om det icke skulle roa samtlige sällskapet att gå på konserten, Förslaget blef med nöje antaget och alla utom de äldre herrarne, som föredrogo at spela kort uppe på värdshuset, begåfvo sig till societetspaviljongen. Det var tvenne ganska berömda virtuoser, en vwioloncellist och en pianist, som, biträdda af några amatörer och musikälskarinnor bland badsocieteten, gåtvo konsert denna afton. När kammarjankaren med sina gäster anlände, var salen redan så fullsatt, att knappast nägon plats fanns qvar. Det lyckades likväl kammarjankaren att, efter mycken möda, finna platser för de äldre damerna, och han gick för att söka skaffa stolar till de öfriga. Löjtnant Felix kom fram med tvenne stolar. Se här, mina damer, får jag erbjuda, sade han. Efter mycket kras togo Clothilde och fröken Nordenspetz plats derpå. Konserten började. Fröken Lilian, får jag erbjuda er denna? Lilian spratt till och vände sig om; hennes ögon mötte Kronskölds. Rodnande emottog hon den erbjudna stolen. Jag ser, att jag har den malhenren att komma för sent, sade kammarjuakaren med ett sötsurt leende, i det han kom fram med en vaktmästare, som bar tre stolar. Åh, den sorgen är: ätt hjelpt, tröstade löjtnant Felix, ty nu kunna ju också vi få