Aftonbladet – 10 september 1870, sida 3

tyskland. Det skickas nu betydliga truppmassor af alla vapenslag till Schwarzwald. Ett telegram a den 5:te från prefekten i Mählhausen berättar att badensarne på flera punkter, särskildt vid Kembs, sökt gå öfver Rhein. Franska francs-tireurs och mobilgardister ha på flera ställen drifvit dem tillaka. I Några episoder från kriget berättas af en af Independances Pariserkorresponen Edvard Lockroy, och vi återgifva dem är: De äro verkligen beundransvärda många af våra skarpskyttar. De ha lärt sig exercera på åtta daar, de bandtera nu chassepoten som gamla sollater. Bland dem finnas många jägare och krypskyttar, resolveradt folk, som sigtar bra och skjuter på fienden som på en skock rapphöns. En af dem, ack jag kände honom så väl, var för någon tid sedan med armån och tiraljerade mot preussarne. Han var ett falköga, som träffade ett tio-sous-stycke på hundrafemtio steg. Han stod bakom en trädstam, godt skyddad, med en chassepot. Framför Konom sträckte sig en stor skog, der fienden höll sig gömd. Hastigt visar sig en preussare. Han skjuter honom. En ny preussare kommer. Afven den skjuter han. Sex stycken fäller hav, .. När den sjunde komjfram, märkte han att han ej egde några patroner, Då stiger han fram på sidan om trädet, lägger armarne i kors på bröstet ochropar åt soldaterna, som äro dolda 1 skogen: Nu är det er tarl... En kulå kom och gick genom hans hufvud. Dessa skarpskyttär ha redåö mätt sig med uhlanerna och landtvärnet och de ha stått sig som liniesoldater. Ahl! Hade vi bara-haft generaler! Jag var i Sarreguemines tillsamnians med hrr About och OClaretie. Vi hörde sedan morgonen kanondunder å Forbach till. Prins Fredik Carls armå krossade general Frossards kår. Vi visste det ej då, vi visste blott att man slogs. Jag reste kl. Spå e. m. för att närma mig Forbach. Efter två timmars färd kom jag till en dalgen som genomskars af jerhväger. Jag hörde på afstånd gevärseldens smattrande. I dalen såg jag, trots det började skymma på, ett infanteriregemente lägradt bland häckarne :och ett kort stycke derifrån fyra kanoner med-artillerister. Officerarne stodo vid jernvägsstationen nedanför banvallen. Jag gick fråm till dem. Kanonaden fortfor, man liksom kände att hela led af våra soldater föllo. Öfversten gick på vägen; han var en stor och stark karl med:energien måladi sitt ansigte. Kappan var uppknäppt, skjortbröstet också; han bar sin dragna sabel i handen; ett par revolvrar framstucko ur hans fickor. Han gick fram och tillbaka utan att säga något, med nedslagna ögon och bleka läppar. Jag gick fram till honom. Känner ni hvad som föregår, öfverste? Han såg på mig öch svarade med skälfvande stämma: Det är ett blodbad som pågår. Braket från de preussiska gevären kom närmare. Vi stannade begge två. Jag återtog: Ån detta regemente då?,.. och dessa kanoner? Ni marscherar icke? Då lyfte mannen sin sabel och kastade den på marken med en ursinnig åtbörd. Vi ha af en peneral fått order att stanna qvar här. Vi vänta på att en annan general skall hemta oss härifrån. De äro galna! Man har glömt bort OSsI Stora tårar qvällde fram från hans ögon, han lutade sitt hufvud i handen och han började gråta som ett barn. Aldrig skall denna syn gå ur mitt minne. Hade vi blott haft sådana generaler, som våra officerare och soldater! Bland dessa senare skulle man kanske påträffat en Hoche, en Kleber, en Moreau, en Massena! Men de få ej komma fram. De vigtiga posterna lemnas åt favoriter, som briljera på balerna i Tnilerierna: eller bli bemärkta genom täta besök i kyrkan. Våra soldater känna nog till det der. Dagen derpå träffade jag ett par lieues från Saint Avold en soldat, som gick till fots, åtföljd af tre bondqvinnor. En af dem bar hans gevär, den andra hans tornister, den tredje en annan persedel; Soldaten haltade jemmerligen och slet mycket af att gå. Han stannade då och då,torkande svetten ur pannan; ibland satte han sig ned vid vägkanten. Man såg på bangs bleka, insjunkna anpsigte och stirrande ögon att han led förfärligt. Jag stannade med mitt åkdon, jag for omkring på vinst och förlust -för att få veta nyheter af våra förposter. Man berättade om Frossards nederlag. Hvarifrån kommer ni? frågade jag. Från sjukhuset i Metz. Och hvart ämnar ni er? Jag skall till linieregementet JM... Jag är sjuk ännn. De bär qvinnorna, som jag. träffade, voro snälla och bjelpte mig bära mina persedlar. Jag kände att jag ej orkade med dem; Doktorn ville skicka mig till Paris, men det ville inte jag. Men hvarför det då? Monsieur, de andra bli dödade, jag vill dö tillsammans med dem. Han yttrade detta så enkelt, liksom det varit en helt: naturlig :sak. Jag bjöd honom att åka med mig. Han antog. Han steg upp och hans pra togos med. Han sade under vägen att an icke visste hvar han befann sig eller hvar hans regemente var. Han hade frågat en kejserlig stabsofficer och denve bade åtnöjt sig med att svara: Det bör vara åt Saint Avold-sidan. Sök upp det! Han sökte. I Saint Avold voro soldater lägrade. Jag frågade efter linieregementet JV... En högre officer svarade: Alla kårer äro blandade om hvarandra: Failly med Bazaine, Frossard med Mac Mahon. Det är en oordhing så att man ej får reda på någonting. Linieregementet M... bör vara der... på sidan om and och fienden... ingen kan säga bestämdt Lvar.n Jag vände om med soldaten. Vi foro genom staden. Vi anlände till en höjd, hvarifrån gevärsskott hördes pådångt håll. Vårt åkdon kunde ej gå längre framåt. Återvänd till Saint Avold, sade jag till soldaten. Febern sjuder i edra ådror. Hvad skall ni göra i bataljen? Hvila er i natt. Ni kommer i morgon till:ert. regemente. Monsieur,, svarade han, lyssna bara... det är mina kamrater man dödar... jag måste dit. Och han tog sitt gevär och sin tornister och gjorde ett afskedstecken åt mig. — Och jag, jag följde honom med ögonen, jag såg honom försvinna vid vägkrökningen, släpande sitt sjuka ben och så godt han kunde påskyndande sina steg för att hinna fram till den plats der man dödade — och lät döda sig! Stackars karl, han är död nu utan tvifvel. Hvilken beundransvärd hängifvenhet, hvilken heroisk energi! Sjuk så att han knappt kunde hålla sig uppe, drömmer han blott om att få dö för sitt land! Ah, ännu en. gång: om generaler funnes, värdiga sådana soldater! Hur man plågat dessa stackars soldater! Man. hade ej tillräckligt med bärbårar för att transportera de sjuka och sårade. En soldat blef sårad vid Forbach, en kula gick igenom benet på honom, utan att skada benpipan. Han behöfde litet charpi. Cbarpi? Man visste alldeles inte hvar sådant fanns. Man skickar soldaten till Metz, der voro alla ambulanser fulla. Man skickar honom till Paris. Han fick sin första förbindning i Valde-Grace. Jag mötte på min väg infanterikolonner, som en order hade skickat till Boulay, en kontraorder till Saint-Avold, en kontraorder åter tillbaka till Boulay, en annan order till Saint Avold återigen 0. 8. V., och dessa soldater hade på dessa färder tillbragt 36 timmar utan att få någon mat. Soldaterna ryckte upp potates, ur po tisland