Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

Hur kan det gå ihop,, tänkte jag, så många damer och endast tolf personer. Vi hade emellertid blifvit de såtaste vänner i veriden, och när vi efter en half timmas promenad tillsammans skildes åt — bjöd ban mig på sin middag. Hvad säger du om det? Att det alls inte var för mycket för de vidunderliga komplimenter du troligtvis proppat i honom, men att jag aldrig kan begripa, bur du kan få menniskor att tro alla galenskaper, som du söker att prata i dem. Åh, den narren kan man inbilla hvad som helst, ifall det har afseende på hans egenkärlek. — Men nu kommer det löjliga i saken. Jag mötte din kusin Skönfelt och han hade fått reda på hvilka som skulle på middagen; jo, tänk dig nio damer, deriblånd 5 unga flickor och —-— öfverste Nordenspetz, som kom går för att, som jag tror, hemta sin fru och döttrar; baron L., gift med kammarjunkarens kusin, kom också i går; Skönfelt och gamle häradshöfding T., och han bröt åter ut i det mest ohejdade skratt. Ha, ha, ha, kan io tänka dig en så befängd id! men det är ör att få ha de unga damerna för sig sjelr. IL, jag kan ej finna att det är så rysligt oligt, sade Felix vresigt. Jag kan ej nog glädja mig åt, att jag arrade honom att bjuda mig, och v. Stern muggade förnöjd händerna. alle den gången hade du verkligen en ljus Ce Skönfelt och jag trodde dock, att du och Cronsköld voro bjudna, och vi sökte er derför fverallt, men förgäfves. Hvar har ni hållit us hela förmiddagen ? I morse sökte jag dig flera gånger och ick sedan till parken; der fann jag Kronköld — för öfrigt var der alls intet folk. Vi kommo då öfverens att fara ut och segla