Aftonbladet – 8 september 1870, sida 3

i Henri Martins örd Indtåmima högsinnade mä: nit j öfver hela Earspa. i-I . Sympatierna för Frankrike och den. ati. 5) gande förbittringen mot Prenssen dett: ts är det här af oss åsyftade faktum, som trä. ItI dör allt tydtigare i dagen, ju mera det tyske öfveriodet och skrytet blåsa upp sig i bål. stör sjelfbeundran. Det är så långt irån at de lidna motgångarne skälle beröfvat franske nationen Eurcpås välvilja, att tvärtom denns visar sig starkare än någonsin nu, då mar te icke längre ser framför sig en för sjelfviska åI syften kämpande dynasti, titan ett folk ivam) Pen, n stor nation, beredd att till det ytterfsta värja Bitt oberoende. Hvad åter angår den allmänna, om ock länge kutvade oviljan ör Mot Preussen, så börjar denna nu att snart 0 I sagdt på alla håll slå upp i full låga. Vi il ha nyligen framlagt intyg om huru den bist I marckska politiken och det osminkade preusT sardömet, öfverhufvud bedömas af offentlig4 hetens organer i Holland, Österrike och på d) sista tiden äfven i England. Från dessa län. Ider höjes nu en kraftig protest mot bismartkianernas stridsrop: Tyskland är dödt! reussen. heter den tyska nationens nya rikel i) Och i denna protest, i den af en vaken rättskänsla dikterade fördömelsen öfver preussardömet, sådant det nu röjer sig, roflystet och hyllande blott näfrättens grundsatser, instäm-mer äfven svenska nationen endrägtigt af själ t ) och hjerta. el Svenskarnes gamla rysshat, hvilket går som elen folktradition genom vår historia, synes ;junder nuvarande förhållanden på god väg latt träda i bakgrunden för ett allmänt hat .jemot Preussen. Och detta af lätt begripliga .) skäl. Instinktlikt hatar: den svagare den I starke, af hvars orättrådighet han vet sig hafva allt att frukta. Preussen är i närvas :rande ögonblick. den företrädesvis starke I Europa, likasom den bismarckska politiken redan länge representerat det i system satta I sveket och orättrådigheten. Sådant kännes i loften äfven hos oss. Sveket medsin dolk och våldet med sin klubba, de vaka omkring dig, — så kan fosterlandsvännen ännu i våra dagar, och nu mera än någonsin, tilltala det gamla Sverige. Förklaringsgrunden till den mot Preussen fiendtliga sinnesstämningen i Sverige ligger i den preussiska politikens föga hedrande antecedentia, hvilka mana. oss till sträng vaksamhet mot den i vår omedelbara närhet lurande faran. Dessa preussiska antecedentia med hvad till dem hörer bafvå nyligen blifvit afhandlade i en saktik tppsats i September-häftet af Främliden om Hr von Bismarck och borusstanismen, af hr ÅA. Hedin, af hvars innehåll vi vilja lemna en öfversigt. I fråga Sin den i vårt land rådande flendtNA stämningen mot Preussen yttrar förk följande: a Vid utbrottet och under förloppet af 1866 års krig i Tyskland voro vårt folks sympatier och välönskningar lika delade, som de under den nu pågående kampen, med några enstaka och icke ens nämnvärda undantag, äro enhälliga. Eller måhända kan det riktigare sägas, att stämningen i vårt land under det pronssiskösterrikiska kriget vår! lika litet gynnsam för den såg, söm tör den andra af de båda krigförande hufvudmakterna, hvilkas politik af gammalt varit lika frihetsfiendtlig som rättsvidrig och tvenne år förut i röfvaretåget mot Danmark blott alltz för mycket uppfriskat minnet af de polska delningarna. Endast Preussens förbund tiet det fria Italien och förNöpphingarna, att sistnämnda makt getom kriget skulle vinna Venesia, förlänade något högre intresse åt betraktelsen af sammanstötningen mellan det hohenzollernska-och det habsburgiska riket, Emellertid, och trots. känga år de ökade faror för Norden, hvilka Wade komma att hota från den verkliga stormakt, som efter slaget vid Sadova nydanades i Nordtyskland, vände sig den allmänna ae po efterhand till en temligen gynpsara uppfattning af krigets resultat, och Totta äl iher än en anledning, Kriget hade medfört åtminstone en minskning af det småstatsväsende och de många dynastier, som genom århundraden varit en landsplåga för det tyska folket. Denna splittring i duodesstaer, anslägiia 33som domäner åt mer eller mindre lumpna hof, hade hart till oundviklig följd att framkalla en bornerad kälkborgerlighet och en småaktig bygdpatriotism, som söka sin like, att göra ett folk om 30 till 40 millioner till en lekboll för grannarnes politiska intriger samt. att till brodermördande fejder 8 väpna den ena tyska staten mot den andra. Vv Å andra sidan hade den bittra känslan af den förödmjitkande ställning, hvartill ett så betydande kulturfolk var hänvisadt mellan mäktiga grannar, framkallat behofvet, att från verklighetens misere fly till drömmen om en fö glänsande framtid, samt sålunda alstrat en sjuklig nationalfåfänga, som trössade i en måttlös sjelfbeundrati och hängaf sig åt utsvätvande eröfringsplaner, hvilken riktning skickligt närdes och begagnades af frihetsfiendtliga regeringar, -för att. afleda folkets k uppmärksamhet från det inre tillståndet i rr, dess eget land och insöfva dess bemödanden att utveckla sina samhällsinrättningar i enti lighet med nationens uppnådda odlingsståndvi punkt och tidens kraf. fr Man trodde i vårt land, att det stora steg D på vägen till politisk enhet, som togs 1866, och den aktningsbjudande yttre ställning, hvilken deraf blef en frukt, skulle återskänka fr det tyska folket den jemvigt och hofsamhet d: åsigter och önskningar, det så länge sakfö nat, och vända dess håg från orättfärdiga itvidgningsplaner till det alltför mycket försummade arbetet för sin egen inre frihet. de Im så skedde, kunde man med fog hoppas, de utt den tyska enheten skulle, liksom den itadr ienska, blifva en ytterligare grundval och l7s borgen för den europeiska freden och folkens örbrödring. — Löftet i Pragfreden om det lanska Slesvigs återställande till moderlandet ktades som ett vitnesbörd, att ätven de SÄ