Aftonbladet – 8 september 1870, sida 3

Am Ax As Ran dd le döda som lågo i tyst! fötter, var det få af oss som icke kände tårar tillra öfver kinderna. Ingen som sitter hemma i lugn och i tidningarne läser berättelserna från slagfälten, kan ha den aflägsnaste aning om hvad krigets fasor verkligen äro. Lif och lemmar, skatter och egendom, allt smälter bort i bataljernas brännugn. Evinnerlig vanära öfver de gemena . juslingar, som framkallat allt detta elände. i Vid gardesinfanteriets sida kämpade en skaroskyttebataljon, som lemnade mer än hälften af sitt manskap på platsen. Ett bref från en af dess officerare utgör ett märkligt bidrag till stridens historia. Sedan han skildrat bataljonens uppbrott och dess framryc. I kande till slagfältet, derunder da af en dra;t gon fingo underrättelse om den drabbning som r utkämpats den 16:e och i hvilken kavalleriet e blifvit så illa medfaret, fullföljer han: tl Inemot kl. 1 sågo vi striden framför oss. Gardets artilleri och sachsarne voro redan i elden. På vår högra flygel hade vi 1:a gardesdivisionen, som doldes genom den kuperade marken, på den venstra kämpade sachsarne manligt, Vi gåfvoakt på med hvilken märkvärdig a våra granater exploderade midt ibland fiendens tiraljörer. Regementet drottning Augusta var det första som beordrades att understödja sachsarne. Dernäst koi turen till regementet kejsar Alexander. Sachsarne gingo tydligen öfverallt framåt i sin flankrörelse, och allt gick väl. Jag måste tillstå, att vi började få afsmak för åskådarensroll. Slutligen började vi understödja hessarne på vår högra flygel. Vi stannade åter i en liten fördjupning, tilldess vi börde kommenderas: skarpskyttarne till fronten! Nu äro vi istriden på fullt allvar. Kl. är en qvart till 5, och under det vi börja gå framåt få vi känning af chassepotkulorna. En man är skjuten genom armen, Man är vår förste sårade. s Andra kompaniet till höger; det första till venster Emedan vi göra vändningen åt en liten skog, dröjer det ej länge förrän vi befinna oss midt i den tätaste delen deraf. Vi marschera nu genom skogen och Ha skogsbrynet. Elden är svår, men likväl nå kulorna oss icke. Att börja med veta vi icke, hvarifrån de komma. Månne man skjuter 3 oss från höjderna i fronten un ett båll af minst 1860 steg? I den mån vi gå framåt skingras vår ovisshet. Vi hafva verkligen fienden framför oss, och börja Inom några minuter att lida märkbart af hans eld. Framåt! framåt! Utbredande .os8 mot deras linier, gå vi framåt med återhållen andedrägt. Men vi äro utmattade innan vi kunna se fienden; så stort är afståndet, och så starkt höjer sig den långsträckta bergås vi hafva att öfvergå. Halt! Vi äro ännu på 1000 stegs afstånd från fråtsmännen och måste bemta andan j innan vi kunna gå vidare, Ännu är icke ett skott afskjutet. Vi marschera åter några hundra steg rakt in på potatisfältet. Åter stanna vi, afskjuta några skott, och nu äro vi inpå dem med ett språng. Slutligen lyckades vi komma nära nog för att se hufvudena på fransmännen, der de sköto ur sina diken. Såsom vanligt stodo de i skottgrafvar på sluttningen och höjden af kullen. Under denna tid hade garska många af våra stupat, och vi tvekade att på denöa helt och hållet (Obeskyddade mark vexla skott med vära vänner midtemot. Kaptenen, frih. v. Arnim kade blifvit skjuten i foten, men förblef sittande midt ibland oss för att leda kompaniets rörelser. Snart fick han en annan kula i bröstet och måste nu aflägsna sig. Då vi funno, att vi icke kunde uträtta mycket, satte vi oss i marsch och spruago tilldess vi kommo fenden på 500 steg nära. Nu kunde viåtminstone on dust med honom. Jag afmätte afstånlet, tog geväret af en som stupat och sköt så fort och väl jag förmådde. I detta ögonblick var major y. Fabeck skjuten; kapten v. Hagen var skjuten; fyra man närmastj mig voro skjutna. Vi stredo ja kedja och började smälta bort som vax. I ronten gtodo fransmännen, gömda i gropar ända upp till ögonen. Bakom oss på ett afstånd af 800 steg var marken beströdd med döde och sårade. Om vi varit starka nog, skulle vi försökt att angripa med bajonett, men våra leder hade redan glesnåt så, att vi icke kunde tänka på att göra ett anfall. I gjelfva verket skulle fransmännen, om de gripit till offensiven, hafva tillfångatagit eller dödat hvarje man bland oss. Enligt sin vana höllo de nig i sina diken och voro alldeles nöjda med att slägta oss på afstånd. Ställningen blef alldeles outhärdlig, och ett sakta mummel hördes i våra leder, att det var bättre att vi rusade på dem på vinst och förlust och anställde så stort nederlag på dem som vi kunde, medan ännu några voro qvar som kunde göra det. I detta ögonblick kom kapten v. Berger, vår brigadehefs adjutant, galopperande, ropande på afstånd och befallde oss att stanna der vi voro, om vi ville undgå att bli tagna till fånga. Nu stodo vi på vår prats tilldess vi på afstånd sågo trupper komma till vår bjelp, då alla åter gingo framåt och på ett afstånd af 800 steg öppnade en mördande eld. Alla miva män visade mycket lugn och gjelfbeherrskningUnder de för handen varande omständigheterna kunde de icke tro annat än att större delen af dem och kanske alla gingo döden till mötes: Likväl voro de lika lugna som de få af deras officerare, hvilka ännu voro öfriga, och betraktade med fullkomlig sinnesjemnhet fransmännen, som Ang efter annan aflöste sina tiraljörer i dikena. i äro nu nära nog för att se fyra rader skyttegropar, den ena bakom den andra. Elden var förskräcklig ; Sadova var blott en barnlek i jemförelse med detta. Småningom togo våra patroner slut och vi måste taga de dödes och sårades. Så so af de senare, som hade en gnista lif qvar, jorde hvad de kunde för att bjelpa oss härmed. en allting har ett slut och så äfven vår ammunition. Jag kade gifvit order att hvarje man skulle behålla två patroner för den händelse att fransmännen grepo till offensiven, och med dessa två patroner i vår ego gingo s vi emot fiender sedan vi upphört att skjuta. Efter en litem stund, som re oss fruktansvärdt lång, kom vår undsättn ng Det var tiraljörer af regementet drottning Elisabeth, och i det ögonblick de förenade sig med oss hörde jag deras kapten kommendera anfall med bajonett! Jag låg på marken med ett skott i min venstra arm och skulderblad, men då jag hörde dessa ärorika ord, sprang jag upp, tillropade mitt manskap, med stolthet upprepande kommando-orden: anfall med bajonetts Men ack, endast tre man voro öfriga för att svara på mitt tillrop. Med undantag af några få, som förenat sig med ett annat kompanf, hade allt mitt manskap stupat. Jag vet icke om de tre öfverlefvande togo del i anfallet. Hvad mig beträffar kunde jag icke göra det utan satt på marken. I det ögonblick regementet Elisabeth gjorde anfall, hoppade fransmännen upp ur sina diken och sprungo sin väg. En oerhördt hastig eld öppnades mot dem och — jag kan försäkra er det — cke utan framgång. . Fransmännen voro tillbakadrifne från hela potionen. Byarne vidt omkring stodo i lågor, och skjutandet fortgick här och der. Vi hade kämpat mot gardet som sist drog sig tillbaka. Då ag med svårighet släpade mig fram till ambulansen, hade jag den bittra sorgen att vandra genom stt fält, besådt med män af mitt kompani. Många M dem lefde ännu och bådo mig om bjelp för tt resa sig upp, men i det tillstånd jag var kunde ag endast lofva att sända dem hjelp så fort som möjligt. Alla officerare af bataljonenäro antingen löda eller sårade. Af de 1000 man, med hvilka ingo i striden, återstå endast 400. en bataljon, tom träffadesaf detta bedröfliga öde, var en af de ståtligaste i hela preussiska armen. Männen voro skarpskyttar, och officerarne hörde ill gräddan af berlinsocieteten. De hafva lemnat ss likasom åusargardet och dragongardet för två lagar sedan. Då jag genomögnar listan på döda ch sårade och tänker på huru många välbekanta nsigten försvunnit, kan jag icke afhålla mig från utt tänka på, huru mycket Berlins fysionomi skall vlifva förändrad efter och i fölid af detta kris. cr PW EN ck TR Re ss EE TRA A. VR