Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

Men hon är ju född och uppfostrad på landet ? Ja, det är hon, det är sannt, medgaf friherrinnan, men jag tror aldrig, att hon skulle så, som Clothilde, passa för en stilla huslighet, ty hon är så glad, så...n Kan man ej vara glad och huslig på samma gång ? inföll nu Kronsköld ironiskt. Jo, bevars, bästa grefve, men den, som ändock kan vara så road af nöjen, och en äng blifvit van, att jemnt vara omgifven... det vill säga alt se och råka menniskor, kan naturligtvis ej i längden trifvas vid att föra ett stilla lif på landet, der den skulle komma att sakna alla förströelser. Lilian nalkades nu, stödd på kammarjunkarns arm, man kunde se att han fullkomligt återfått sitt goda lynne. Den starka rörelsen hade förhöjt färgen på hennes kinder, ögonen strålade och den sköna munnen log af barnslig fröjd; det låg ett magiskt skimmer af ungdom, helsa och oskuld öfver den sköna gestalten, der hon stod, belyst af aftonsolens guld. Kronsköld kunde knappast tillbakahålla ett utrop af beundran. Har ni haft roligt, mitt herrskap? frågade öfverstinnan. Ack ja! sade Lilian. Hvad pi alla se varma oeh trötta ut, sade presidentskan. Trötta, utrepade öfverstinnan, det kan man väl åtminstone inte säga om mina flickor och inte om Lilian heller. Skola vi inte kasta krans nu? frågade den yngsta fröken Nordenspetz, som i detsamma kom fram. Ser du,, sade modren, vändande sig till presidentskan. Vill du ej nu hvila dig litet, min flicka? Tror mamma då att jag är trött?s frågatle hon förvåtiad.