Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

krans, sade grefven slutligen. Han såg si omkring och varseblef en ek, ytterst på e klippa, som ett stycke derifrån sköt lodrät upp ur hafvet. Se der, der skall jag hemt dem, utropade han. O, nej! inte der, bad Lilian förskräckt men inom ett ögonblick var Kronsköld ut på klippan och uppe i trädet. Lilian stannad nedanför berget vid en liten af naturen bil dad bänk, öfvervoxen med mossa och kapri folium. Hvilken vacker murgröna, ropade Kron sköld upppifrån, här finnes den alira skö naste guirland; fär jag taga den till fröken? Ja, jag tackar, om den ej är för svår at komma åt.n Han klättrade högre upp. O, nej, klättra ej högre! bad hon ängsligt Den är vackrare bär uppe, ropade han Min Gud! grefve Kronsköld! inte på d der grenarne! de sträcka sig ju, ut öfver haf. vet. Ack! låt hellre allt vara! tänk om d ej skulle hålla! Jag kan ej se det!, och hor höll båda händerna för ansigtet. Grenen brast i detsamma; ett fasans utroj andföll Lilian och hon sjönk tillbaka på moss bänken, hon vågade ej se upp. Några knakande ljud hördes och Kronsköld stod plötsligt framför henne. Har jag förskräckt er, fröken Lilian?, frågade han oroligt, i det kan böjde sig öivel len bleka, darrande flickan. O, ja, men Gud vare lof att grefven lefver! O, jag tyckte mig se grefven störta ned och hon tilisiöt rysande ögonen. Förlåt mig älsk...... fröken Lilian, bad ban sakta och fattsde ömt den ännu skälfvande flickans hand. Lilians blick föll i detsamma på några be bloddroppar, som färgade hennes klädng.