Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

Jag försäkrar, de äro de bästa som finnas. Ja, men der borta står en ek; kanske der kan finnas bättre. Hvar, min nådiga? Der, längt borta i början af skogen. Jag kan verkligen inte upptäcka någon ek, sade Felix, ansträngande sig genom lorgnetten, men om fröken behagar taga min arm kunna vi kanske tillsammans göra en liten promenad dit bort. De gingo. Inte behöfva vi nöja oss med de sämsta eklöfven, fastän vi ej voro de första, sade löjtnant v. Stern, se der, bakom den der kullen, stå några vackra ekar; behagar fröken, så göra vi en liten upptäcktsresa ditbort. Och det lilla sällskapet begaf sig nu, två och två, åt olika håll. Lilian vid Kronskölds arm, och kammarjunkaren med den äldsta fröken Nordenspetz, ströfvade länge tillsammans utan att finna hvad de sökte. Omsider skildes de åt; de senare togo vägen mer inåt skogen, de förra mer åt sjösidan. Det var en herrlig afton; solen lutade mot vester och speglade sin gyllene skifva i den lugna, stilla oceanen, som ej krusades af den minsta vindfläkt; intet ljud hördes, förutom bär och der en liten fågel, som qvittrande sökte sitt näste; träd och blommor utsände den ljofligaste doft. Hvilken herrlig afton!, Lilian stannade fängslad af qvällens skönhet. Det ligger något majestätiskt gripande i en solnedgång vid hafvet, sade Kronsköld, den tilltalar mäktigt själen; man tycker sig, vilja falla ned och tillbedja, — ej solen — men ljusets Fader. Länge stodo de tysta, försjunkna i en stilla bänr Ckning . . Här skulle jag vilja plocka löfven till min