Aftonbladet – 7 september 1870, sida 2

TI, ANVIRTA I SUMALUg JuINADD, SAUL SRRSU, Dä voyen och Nizza, konungariket Polen (såsom komplement tiil Posen), Helgoland, Bosnien, Servien, Rumänien och Bulgarien med Balkan till sydgräns. Märkligt nog skulle de 8. k. tyska östersjöprovinserna icke höra med till detta grossgermanische Bund utan såsom öfvergångsstadium bilda ett Grossherzogthum Deutsch-Russland, Corsika skulle lemnas åt Italien. Wienertidningen Tagespresse innehåller under ofvanstående rubrik en artikel, som torde vara betecknande för den i Österrike temligen allmänt rådande uppfattningen af das Preussenthump: Kort före kriget utkom en liten, lika lärorik som betecknande skrift med titel: Europa i forntidens, nulidens och framtidens ljus af en preussisk konservativ. Den har till motto: Ich bin ein Preusse, will ein Preusse sein och slutar med följande ord: Preussen! mitt herrliga fädernesland! Du beherrskas af den ädlaste slägt i verlden. Hvilken fursteslägt kan jemföras med Hohenzollarnes? Mitt Preussen! glöm icke, att du icke sjelf har skapat dig. Det är dina furstar, som gjort dig till det du är; du kan vara stolt öfver dig sjelf, ty du är ett folk med näbb och klor, men var ännu stoltare öfver din Friedrich Wilhelm, öfver din Friedrich, öfver din Wilbelm! Och Dua, min herrlige konung, för Dig böjer jag mitt hufvud; öfver mig står blott Gud och Du, min konung! Preussen, du är og hjerta, du skall komma att beherrska Europa och blomstra underj Hohenzollarne, såsom en stark kristlig-monarkisk stat till Guds ära ! Den, som har hört en preussare, har hört dem alla, ty det är samma anda som sväfvar genom hela folket. Redan den mot all natur stridande enformigheten i tankar och känslor häntyder på en nästan exempellös dressyr hos preussarne och denna verksamma själoch hjertedressyr, som redan börjar i barnaåldern och forttar hela lifvet igenom, har i sjelfva verket blott ett motstycke i hela mensklighetens historia, nemligen jesuiternas dressyr. Prsussarne ha visserligen ofta blifvit kallade de moderna macedonierna, men det skulle i alla hänseenden vara en lånvgt mera träffande benämning att kalla dem de verldsliga jesuiterna. Menniskan går fullständigt upp i preussaren, liksom menniskan går fullständigt upp i jesuiten; hos båda ersättes den naturliga utvecklingen genom en rent artificiel, friheten ersättes genom föreskrifterua, det egendomliga och ursprungliga genom befallningarna. Hvad den katolska kyrkan är för den ene är den preussiska staten för den andre och för begge är hvarje medel heligt till ändamålets ernående. Lögn är icke lävgre lögn, förräderi icke längre förräderi, röfveri icke längre röfveri, de största skändligheter och nedrigheter bli Gudi behagliga dygder, om de blott kräfvas för detta enda höga ändamål. I stället för det upphöjda ideal som sätter moralisk förädling, andligt framåtskridande sedlig frihet såsom målet för allt menskligt sträfvande, känner preussaren liksom jesuiten blott och bart makten, och om än dessa fordringar ingalunda äro främmande för någon af dem, så ha de dock för dem ingen giltighet för sin egen skuld, och om de efterkommas, så sker det städse blott såsom medel för det ena, redan nämnda ändamålet. Begge förnedra sålunda på det mest upprörande sätt det andliga till att vara tjenare och handtlangare för de lägsta materiella intressen. De skilja sig blott i graden af sin farlighet för mensklighetens nutid och fram. tid, ty då den kyrkliga jesuitismen redan är i utförbacken, så synes den preussiska jesuitismen hota verlden med hittills icke anade pröfningar, såvida dess eget öfvermod, som nu uppträder så brutalt, icke bereder densamma en skyndsam ändalykt. Men låtom oss komma tillbaka till den lilla skriften. Författaren kallar sig mycket riktigt sen preussisk konservativ,, ty då konservatismen eljest öfverallt i verlden betyder aktning för det historiskt gifna, aktning för hvarje bestående rättighet, så gäller detta för den preussiska konservative blott i fråga om det inre. Hvad utlandet angår, så förklarar han, till följd af sin grundsats om makten, krig på lif och död emot alla andras bestånd, emot alla andras rättigheter, värre än någon revolutionär eller sansculotte kunde göra det. Författaren inkläder sina tankar uti särskilda tilltal till Europas olika folkslag. Efter att ha expedierat engelsmännen med följande uttryck: Ett folk, som drifver krämarepolitik så som du, hvilket alltid har sin första tanke riktad på handelns intressen och knappt den nästa på den nationella äran, förtjenar knappt en gång namn af folk, vänder han sig till Frankrike, hos hvilken nation han icke finner någonting annat att berömma än det varma blodet, som bringar dig att gripa till svärdet, så snart du tror, att någon möjligtvis kunde ha kastat blott en skugga af en fläck på din Gloire. Om Frankrikes ovärderliga förtjenster i afseende på kultur och frihet har författaren ingen aning. Huru skulle också en preussare, som blott sträfvar efter makt, ha tanke och känsla derför? UVaktadt författaren beundrar Napoleon I, blott och bart dertöre att han utbredde Frankrikes berömmelse öfver halfva verlden och skapade den allt hittills rådande pråstigen, rekommenderar han fransmännen att välja sig en ny härförare ur deras gamla adelsslägter., i stället för de uttjenta Napoleoniderna, för att de kunna bevara sin yttre Gloire. Berömmelsen, Pre-1 stige, Gloire är det enda som han i sin äkta preussiska tankegång förmår anse önskligt och eftersträfvansvärdt för Fraukrike. För öfrigt ger han Frankrike följande karakteristiska vink: Frankrike skall aldrig mera kunna beherrska Europa, men det kan dock ännu utvidga sina gränser. Belgien är ju egentligen en provins af Frankrike och är nödsakadt att ständigt mer och mer ansluta sig dertill. Emot öster är Frankrike begränsadt; här bildar det vesterrheinska berglandet dess östliga gräns. Frånkrike måste emellertid lemna osg tillbaka Rheindalen och vårt gamla Strassburg, Till ersättning kan Frankrike :få den vestliga större hälften af Schweiz, denna fordom så energiska lilla stat, som dock nu fullkomligt öfverlefvat sig! sjelf. Se så äro vi midt utide äkta preussiskt konservativa landrofferierna och schackrin-( a TÄTA NR RR I RM mr oh — Sn NE a