Aftonbladet – 7 september 1870, sida 2

söter det. Möjligt, mes åtminstone var han cke bedragen i afseende på befolkningens antal eller dess förmåga att anskaffa de sollater, som hettes vara inskrifna. Antingen nu dessa voro 800,000 man till antalet eller 2j, så är det säkert att de borde ha varit och ännu böra vara det. Låsom oss åter taga i) betraktande områdets vidd. Frankrike är en mycket vidsträckt yta — tillräckligt vidsträckt, såsom vi sett, för att stora armeer kunna tappas bort deri i flera dagar. För närvärande ha kejsarrikets södra och vestra provinser icke hatt någon känning af kriget, och sjelfva Paris kan — med förlof, fransmän! — lemnas till spillo utan Frankrikes undergång. cUbi consul, ibi Roma var det eröfrande Romas gamla maxim, och den franska hufvadstaden får följa den franska regeringen. Ej heller är kejsarriket endast ett öppet land. Frankrike inveslater 119 fästningar, af hvilka 18 äro af första rangen, hvardera i stånd att sysselsätta en hel armå af belägrande. — Äfven de mindre platserna göra god tjenst. Phalsbourg, som berättades ha gifvit sig, står ännu på sig och syssselsätter, efter att ha nödgat en affiendens hufvudarmeer att göra en omväg, ännu enliten belägringsstyrka. Huru skola väl alla dessa försvarsverk kunna eröfras, i fall det finnes ett fast beslut hos folket att behålla dem? Fransmännen såsom nation äro ej så talrika som tyskarne; men fransmännen befinna sig på egen mark, nära intill sina egna bjelpkällor och stridande för hus och hem. Antaget, att en nationalresning sättes i verket, skall det bli lättare för Frankrike att skaffa soldater på platsen är för tyskarne att föra sådana öfver gränsen. Äfven med de preussiska armåernas beundransvärda organisation, mäste det förr eller senare taga slut på landtvärnet. Deremot kan det svårligen taga slut med det motstånd, som göres af 40 millioner menniskor mot en i landet infallande fiende. Men alla dessa argumenter och resonnementer förutsätta krig ända. till med knifven, och hvarföre skulle en sådan förutsättning göras? För hvad ändamål skola två stora nationer strida ända in i döden? Detta är en mycket svär fråga — desto mera som svaret snarare beror på de möjliga händelserna än på de urspruvgliga anledningarna till kriget. Fransmännen och tyskarne kriga sannerligen icke om den spanska succdssionen. Denna förevändning, i fall den någonsin hade någon verklighet, bar för länge sedan förlorat den. Svårligen kunna de anses strida för hvad som otvitvelaktigt var krigsorsaken i begynnelsen — Tysklands rättighet att förena sig under en preussisk suverän, ty ingen kan väl tro, att denna fullbordade sak nu kan förhindras. Tyskarna måste nu ha ovederläggligt visat, att de äro tillräckligt starka för att ha sin egen vilja i egna angelägenheter, utan att behöfva begära andras lof dertill, och alltså behöfver denna fråga icke komma å bane. Hvad ha väl då de krigförande hvar för sig att slåss för? Tyskarne föra krig för kompletteriogen af hvad de betrakta såsom ett ofullbordadt verk; fransmännen för återupprättandet af sitt krigarerykte och för att undgå förödmjukande fredsvilkor. Om de skulle upphöra att kriga nu, skulle de förlora alla de utsigter, de hoppas på, att återställa lyckans jemvigt och måste taga emot hvilka fredsvilkor som helst, som tyskarne kunde finna för godt att föreskrifva. En solskensglimt skulle kunna försätta dem i en bättre ställning. En seger i rättan tid, en fienden tillfogad motgång eller en lysande strategisk eller vapenbragd skulle ställa de båda parterna på mera jemlik fot emedan de i värsta fall skulle försvaga deras förbittrade ifver att förlänga motståndet och att draga ut på tiden med all eftergifvenhet. Det är eget att iakttaga, huru i denna såväl som i alla andra punkter a denna historia, händelserna råka i strid med förväntningarna. Preussarne adoptera fransmännens egen politik under den förete Napoleon. De ha tillfogat fiendens armåer svåra och snabba slag och marschera rakt på bans hufvodstad, för att der blott och bart gerow sin närvaro tvinga till underkastelse och eftergifter. Fransmännen bereda sig, om underrättelserna äro sanna, att behandla dem alldeles på samma sätt, som de sjelfve blefva behandlade afryssarne. Huru! utbrast Napoleon efter Borodino, allt detta blodbad oct alla dessa segrar utan något resultat! Konungen af Preussen kan möjligen komma att få göra samma betraktelse, om fransmänner skulle lemna sjelfva Paris i hans händer utar någon fråga om fredsunderhandlingar. Skola ej dylika betänkligheter göra båda parterna benägna för moderation och medgörlighet! Genom att drifva fransmännen till ytterligheter kunna preussarne inveckla sig i en nationalresnings oberäkneliga klämma; genom att afslå underhandling kunna fransmännen åsamka sig militära olyckor, som ingen folkheroism kan uppväga.o Innan den kejserliga regeringen störtades, hade utrikesministero, furst Latour dAuvergne, i två, cirkulär till Frankrikes sändebud i utlardet bemött de beskyllningar, som