Aftonbladet – 6 september 1870, sida 2

sig, och att han, medan han ännu var sig sjelf och icke genom bräcklighet blifvit förslappad, i hög grad egt den sjelfbeherrskning samt den tålamodets och den sega ihärdighetens energi, genom hvilka så mycket kan uträttas. Såsom så många andra stora verldshistoriska personligheter har han dukat under genom följderna af politiska felsteg, hvilka stått i sammanhang med det som han ansett för sin mission. Det är möjligt, att 1848 års republik, till följd af de socialistiska förvillelserna och medelklassens derigenom framkallade förskräckelse, icke längre kunde upprätthållas och att Frankrike kände sig behöfva en kraftig styrelse, för att undvika anarkien; men det sätt, hvarpå han i strid mot sina högtidligt ingångna förpligtelser genomförde statskuppen, var sådant, att han till medhjelpare nödgades ha en hop dåliga och äfventyrliga personer, på hvilka han sedermera måste stödja sig. Dessa bonapartister quand måme ha sedermera utgjort en förbannelse för honom; de ha inverkat menligt på den inre politiken, förstått att förvanska åtskilliga af kejsarens i sig sjelf stora idter och goda afsigter, och omsider har det system af korruption och lättsinne, som genom dem kommit in i administrationen, i väsentlig mån bidragit till att låta Frankrike stå öfverraskadt och oförsvaradt i den krig, som de af alla krafter bidragit att framkalla, och ha sålunda förorsakat kejsarens fall. En annan nemesis har vuxit upp ur det stora politiska missgrepp Napoleon III begick i och genom det mexikanska kriget, som utan tvifvel berodde på kejsarens föreställning derom, att han vore kallad att regenerera och låta Frankrike träda i spetsen för hela den romaniska racen. Derigenom att han invecklat sig i detta olyckliga företag, kunde han icke gifva tillräckligt eftertryck åt sitt uppträdande för Polens sak, hvarutinnan hans bemödanden för öfrigt paralyserades af Enflands afundsjuka och egoistiska dolskhet; samma affär hindrade honom att på egen hand och utan Englands bistånd förhindra Preussens och Österrikes öfverfall mot Danmark, och det är ur denna försummelse och den Bismarckska politikens då vunna seger, som sedermera Sadovatriumfen, Mainliniens öfverskridande och det nuvarande tyska korståget mot Frankrike utvecklat sig. I fråga om den inre politiken här det varit ett stort missgrepp, att han icke långt före detta vågat bygga någonting på verklig politisk frihet, att han icke arbetat för den decentralisation, utan: hvilken -ett-slags absolutism råder och kommer att råda i Frankrike, antingen styrelsesättet kallas för monarki eller republik. Men man får i afseende på Frankrikes inre förhållanden icke alldeles förgäta, att under hans styrelse Frankrikes välmåga och krafter tillvuxit och utvecklat sig i hög grad, isynnerhet till följd af det friare handelssystem, som han, trots så mycket motstånd, genomdrifvit och genom de merkantila förbindelser han anknutit med andra folk; icke heller att mycket verkligen blifvit gjordt till förbättrande af de arbetande klassernas ställning och för en verklig folkundervisning, Ganska visst är, att den gränslösa förbittring, som das Preussenthum hyser mot den nu i preussarnes våld varande exkejsaren, icke härleder gig från de politiska fel och missgrepp han begått eller i allmänhet grundar sig på hans inre politik. Detta hat är riktadt emot hans ideer; om folkomröstning, hvilken specielt är en styggelse för den preussiska lusten att annektera medelst Blut und Eisen, om en europeisk kongress för att ördna Europas förhållanden i enlighet med rättens och billighetens fordringar och derigenom förekomma krig och tillvägabringa en allmän afväpning; intresset för bevarandet. af äfver de mindre nationaliteternas rätt att lefva ett sjelfständigt lit och af egen drift ordna sig till stamförbund o. s. v. Preussarne åberopa nationalitetens rätt, så snart den kar ge dem någon förevändning att eröfra och annektera; de beröras deremot högst obehagligt af hvarje tal om nationalitet, när det gäller att dermedelst konsolidera angränsande folk och låta dem intaga en mera oberoende ställning.