Aftonbladet – 5 september 1870, sida 3

lära ervjuda altulor BIOIG BYGLIR VILT oe belägringstränen skall, efter hvad det påstås, befordras till sin bestämmelseort med 1000 bantåg, hvilket förutsätter en materiel af kanoner och ammunition, sådan som ännu aldrig i historien förekommit. Förntom de 11 pionier-bataljoner, som befinna sig vid den preussisk-nordtyska kåren utanför Metz, ha tterligare blifvit till Frankrike beordrade 2 pionieroch 24 fästningsartillerikompanier, hvilka till största delen skola komma att användas vid Metz. Den omedelbara beIskjutningen af denna plats måste dock föregås af intagningen af åtminstone ett ellex några af de sex detacherade fästena, hvilka innesluta det rundt om Metz belägna fasta lägret, hvilket specielt vid de båda fästena Plappeville och S:t Quentin är beläget på mer än en half tysk mil utanför fästningen. Huafvudanfallspunkten kommer dock sannolikt icke att väljas här utan gentemot de lättare tillgängliga, i Mosildalen belägna fästena S:t Privat (icke att förvexla med den sedan Rezonvillebataljen bekanta byn S:t Privatla-Montagne) och S:t Queleu, som bilda liksom slutpunkterna af förstäderna Montigny och Le Sablon, så att följaktligen med anfallet på dem sjelfva staden jemväl blir omedelbart hotad. Rörande den jernväg, som preussarne hålla på att anlägga vid Metz, för att kringgå denna stad hemta vi ur Triersche Zeitung följande meddelande: Såsom bekant har man vid Metz för afsigt att genom en ny jernvägsanläggning ersätta den jernvägsförbindelse, som skyddas af fästningsrayonen och följaktligen är undandragen de belägrande. På detta sätt skall tyska armån vinna en oafbruten jernvägsförbindelse mellan Saarbröcken förbi Metz till Strasbourg och Paris. För detta ändamål föres en omkring 5 mil lång bergsbana från Remilly öfver Luppi till Pont-A-Mousson. På det att denna för den tyska strategien vigtiga fältjernväg må redan inom 14 dagar kunna fullbordas, äro omkring 4000 arbetare, bland hvilka många grufarbetare och ungefär 250 jernvägsarbetare fri trakten af Trier i den mest ansträngda verksamhet. Banan bygges med enkelt spår och får flere starka stigningar. Vid utförandet går allt derpå ut, att undvika hvarje tidsBödande arbete. I stället för jordbankar använder man på sina ställen viadukter af trä och vid Pont-å-Mousson bygges en träbro öfver Mosel. För att bereda tillgång till pålar, bjolkar och syllar falla chausserna, fåltens och skogarnes träd skoningslöst för yxan. Vid Styringen och Pont-å-Mousson har man funnit förråder af jernvägsskenor, som komma förträffligt till pass för detta ändamål. Byarne vid den nya banlinien äro öfvergifna. Blott de mest till. åren komna invånarne infinna sig efterhand ånyo. Vid jernvägsb genaden äro derför endast tyska arbetare ansällda, hvilka ständigt åtföljas af militärisk betäckning, emedan möjligtvis beväpnade landtmän kunna uppehålla sig i skogarne. Åtskilliga bland bönderna skola, då de en gång äterkomma, blifva icke litet förvånade öfver att finna en jernväg gå fram öfver sina egor. I en trädgård stötte jernvägsarbetarne på en nedgräfd guldoch silfverskatt, äfvensom ett nedgräfdt vinförråd. . I en korrespondens till Kölnische Zeitung försäkras, att man natten mellan onsdagen och torsdagen i förra veckan dät 723 preussiska fångar af alla vapenarter lemna Metz. Dessa berätta, att man under början af deras fångenskap gaf dem ett bröd på två man, men att rationerna under den sista tiden blitvit minskade till ett bröd på 6 man. Korrespondenten sluter häraf, att i Metz börjar blifva knappt om lifsmedel. Från slagfälten vid Metz. Från den tyske författaren Hans Wachenhusen, som sänder korrespondenser från krigsskådeplatsen till Kölnische Zeitung, finnes i ett af detta blads sista nummer en korrespondens från Rezonville, daterad den 19 Augusti, som är hållen i en mera nedstämd ton än de flesta af hans föregående bref och alltigenom bär prägeln af det nedslående intryck som valplatsen och dess förödelser gjort på författarens sinne. Efter att hafva skildrat dessa fasor fortsätter han sålunda: Ännu värre än på sjelfva valplatsen såg det ut i de på denna liggande byarne Tionville, Vionville och Rezonville. Här voro läkarne, både de franska och de preussiska, ännu i full verksamhet. Gatorna voro uppfyllda af vagnar och bårar. Blodpölar betecknade de ställen, der förbindningen försiggick. I de öppna vagnarne såg man de sårades bleka, lidande ansigten. På bårarne bar man de I döde. På nästan hvarje hus hängde geneve-konventionens röda kors, och vi återfinna det på alla dörrar i de distrikter vi passerat. Invånarne sjelfva bära det röda korset på armen. Vagnar, fulla med sårade uppfylla alla vägar. Natt och dag afgå de långsamma, sorgliga tågen. De segra, men de I blöda. Manspillan, isynnerhet bland officerarne, -Å är så stor, att man re an bland de sistnämnda berättar, att när två vänner råkas, heter det: hvad, Tlefver du ännu! Soldaterna kalta det icke heller I någon gevärseld; de förklara det för ett ärtregn, I som man kastar dem i ansigtet, och som det forI dras en ganska god tur för att slippa ifrån helee I ce RR P2 I He Pärt 1 ekv ss me MÅ MW AA HH skinnad. Infanteriet går till storms och blifver öfveröst med chassepotoch mitrailleusekulor, hvilka isynnerbet vid härvarande terrängförhållanden alltid träffa i hufvudet och händerna. Kavalleriet gör en attack mot fienden och mottages med ett kulregn, som knäppast en råtta skulle undslippa, mycket mindre häst och ryttare. De fiendtliga batterierna stå så långt från hvarandra, att de knappast kunna känna igen sitt eget folk. Och när regementen komma igen ur en sådan strid som bataljoner och bataljoner som kompanier, huru länge kan ett sådant krig ännu fortfara förrän det decimerat nationen? Jag såg i går åter våra tappra soldater företaga en stormning. De stormade och stormade åter och mottogos hvar gång med ett hagel som ögat sluter sig för likasom för en sandhvirfvel. Detta hagel skingrar dem ofta mot deras vilja och tillintetgör deras bästa anförares ansträngningar. Och om denna ödeläggelse icke nedslår deras mod, om de ännu hålla tappert ut, huru ser det då ut på samlingsplatsen efter striden, när kompanierna krympt tillsammans och de bästa kamraternaj stupat! I går var jag äfven vitne till en attack, som 4:e ublanregementet gjorde vid Malmaison. Kavalleriet är ett vackert och mycket dyrt vapen. Man skickar fram en sqvadron; den blifver mottagen af ärthaglet, kanske af mitrailleuselden och sprängd, och endast om lyckan är god, kan den åter samla sig utan allt för stora förluster. Både våra kyrassierer och i går äfven våra husarer hafva fjort samma erfarenhet... Krig blifver omöjligt; det är redan omöjligt, men der som nu är börjadt måste föras till slut. Våra soldater storma den ena positionen efter den andra och slå fienden; men se på bataljonerna, när de draga i striden, och huru de trots alla sina segrar se ut när de komma ur densamma, och säg mig sedan, hvilken nation, huru outtömlig den än är, ännu kan tåla vid att gå i krig och till seger utan att decimera sig sjelt Chassepotgeväret, som är så långskjutande och hvars kulbana ingalunda är så ofördelaktig som man tror, är alldeles inrättadt till att säga: kom mig icke in på lifveti I går hade t. ex. några af våra framstormande kompanier knappast fått sigte på en fransman, förr än de redan voro öfverösta med ett ärtbagel. På öpen mark kan det ändock gå an; men hvilka föruster våra soldater måste lida, när det blifver nödvändigt att den ena gången efter den andra storma