Aftonbladet – 5 september 1870, sida 2

d, nedlägger frön till nya, blodiga, mYd hä-l!sar s och förtviflans hela etyrkå och bitterhet !åsr da fejder. De Preussen och hr v. Bismarck inbilla sigdet fängt att en Nemesis icke finnes äfven för!skt m. Hon dröjer kanske något, men honså mmer, får SNR Fo Katastrofen vid Sedan har fått sitt natursa gensvar i Paris. Den af de renaste im-ly rialistiska elementer bestående ministören!pe rsökte ett ögonblick att hålla sig fast vid akten, tydligen i afsigt att rädda dynastien. j ens i denna landets yttersta fara har enna höger, som så länge varit den ersonliga maktens blinda verktyg och ser-!g3 la tjenare, kunnat höja sig till ett sätt att!; etrakta sakerna som sätter nationens rädd-l;, ing i första rummet. Ännu medan fienden! tod i landets hjerta har man sett henne ej lott tveka, utan rent af vägra att tillgripa fö en enda utväg som kunde rädda landet: att alla hela nationen under vapen. Majoritet kammaren, var det henne möjligt att neu-s ralisera alla försök att organisera ett krafN igt nationelt motstånd. Hon och den ur enne utgångna ministören ha varit en bly-!y, lump om foten, en handboja på den fran-l!, ka patriotismen. Frankrike hade otvifvel-!s ktigt i den kris på lif och död det nu harly tt genomgå i första rummet beböft inrelr dighet. En revolution i ett sådant ögonlick var en operation af stor och ögonsken-., s fara. Men det fins ögonblick äfven il. olkens lif då existensen hänger på ett djerft!. jeslut. På ena sidan undergång eller mora-!y isk död, på den andra detta stora vågtycke som kallas revolution, Fransmännen na ej tvekat i valet, och vi tro att alla som vf själ och hjerta önska deras räddning ur len lifsfara hvari de nu befinna sig skolals vifva dem rätt. Hura hög tid det är att i spetsen för andets försvar komma män som ej sätta dy-!k nastiens räddning framför nationens synes aflf le berättelser som både franska och utländ-lg ska tidningar med de senaste posterna inne-J hållit om bonapartisternas stämplingar förlj att uppreta och fanatisera den okunniga landt-!i befolkningen mot den liberala oppositionen. Åd Vi omnämnde nyligen huru en ung godsegare i Dordogne blitvit af bönderna lefvande uppje bränd såsom misstänkt att vara en fiende tillg kejsaren och preussiskt sinnad. Dylika för-c följelser, om ej alla med en så förfärlig utgång, omtalas nu från flera trakter af lan-l, det. De varmaste tosterlandsvänner beskyl-, las för att understödja preussarne och för-, f må de sti råda kejsaren, och myndigheterna göra ingenting för att motverka en sådan öfvertygelse. På landet tror ett mycket stort antalj, follt och fast att kejsaren endast genom ett!, förräderi kunnat lida ett nederlag, och för-1: rädarne äro inga andra än männerna af venl: stern. Det är de, hviskar man i öronen pål; bybefolkningarne, som lössläppt kriget ochl. intalat landet att det var färdigt och full-. rustadt, det är de som dragit den utländska : invasionen in i landet. Det är med ett ord,. såsom den moderata Journal des Debats yttrar, ett formligt bondekrig man söker upp-l. tända mot allt som ej är regering ellerj bonde. Medan den kejserliga kamarillan på detta sätt sökt hetsa den ena samhällsklassen emot den andra, har hon deis undanhållit folket de vapen det behöfde till sitt försvar, delsj lagt en hämsko på alla enskilta patriotiska ansträngningar. Hvem erinrar sig ej huru Kellers förslag att organisera ett guerillakrig i hans hembygd Elsass mottogs af regeringen? Medan fienden öfversvämmar hela östra och norra Frankrike, och de regelbundna försvarskrafterna på det mest fruktansvärda sätt smälte tillsammans, var hon nog förnäm och kortsynt, för att ej begagna ett starkare uttryck, att afslå ett sådant anbud. Och medan befolkningen i Paris och rundtomkring i landet ropar på vapen, har hon ännu 100,000 gevär i förråderna, hvilka hon, i sin egoistiska rädsla, hellre låter stanna der, än utlemnar åt, lika många! armar till fosterjordens försvar. I det yttersta ögonblicket måste hon framtaga dem och har då ingen bättre ursäkt än att hon ej förr afvetat att de funnits! En sådan regering och ett sådant system kunde omöjligt rädda Frankrike. De måste störta det ännu djupare i förderfvet och beröfva det all möjlighet att resa sig ur olyckan. Detta ha de patrioter insett som tillgripit den ytterliga utväg, hvarom ett af våra telegram i dag berättar. En centnertyngd har fallit från Frankrikes händer och fötter. Från detta ögonblick kan det åter röra sig fritt. Det är såradt och blöder ur de djupa blessyrer, som despotismen ej r.indre än fienden slagit det, men det är fritt, och hvad ett fritt Frankrike mäktar åstadkomma, har det förut en gång i ett ögonblick af högsta fara visat verlden. Om det utseende Paris i dessa farans daar företer läser man i National följande skilring: Under de sista dagarne har Paris fysionomi undergått en märkvärdig förändring. Etiter de första dagarnes glada hänförelse oc) den harm och förbittring, hvarmed man sedan mottog de sorgliga underrättelserna från armen, har nu inträdt ett högtidligt allvar. Paris gör sig redo till strid. De lysande ekipagerna hafva försvunnit från boulevarderna. — Trottoarerna hbatva blifvit rensade från dagdrifvare och modeherrar, och en viss klass damer, som isynnerhet trafikerade Boulevard Montmartre, hafva blifvit förvisade. Det fins i bufvudstaden icke mera plats för onyttiga personer. Man ser långa rader af vagnar defilera genom gatorna, lastade med lifsmedel som oupphörligt från alla håll föras till Paris. Alla möjliga slags fordon, kärror och arbetsvagnar äro beställda till mötes vid bangårdarne, der de från bittida på morgonen till sent på aftonen lastas med spanmålsoch mjölsäckar, säckar med grönsaker, risgryn, potates, fastager med salt kött, fat med vin och bränvin o. 8. v. som de sedan föra till de särskilda magasinerna och upplagsplatserna. I hallarne är ständig bådska och rörelse. Spanmålshallen är nästan full. I rotundan är ett lokomobil uppstäldt, med hvars tillbjelp säckarne skyndsamt kunna hissas upp på loften och samtidigt härmed uppstaplas de på galleriet i centern. Den ana af navillanaerna är redan alldelaos föll af