Aftonbladet – 5 september 1870, sida 2

re tyskarne stå i bildning än den fran. nationen! Så mycket längre stå således skarne framom fransmännen i civilisation. !32 t är solklart, att Tyskland nu är någotlqyvi r än ett geografiskt begrepp och att tyq ufne ärö en stor nation, en berömlig nan, en nation som står öfver alla andral, l tioner. Hvilket annat folk eger sådana ör vupp-kanoner, sådana tändnålsgevär? Hvil-1 an t annat folk, med undantag af fransmänWw n, kan skryta med så segerrika fälttåg? ; Denna sjelftillbedjan, grundad på en högre Lik nskap i krigskonsten, är icke svår att för-., å. Den är en följd af ett vanligt menskt resonnement. Men hvad härvid bör fastlas är, hur hastigt tonen förändras när nständigheterna förändras. För 4 veckor dan var Tysklands ton långt mera jemn och go; hela ansvaret för kriget vältades Pål, apoleon. Tyskland gjorde sig färdigt till pr rid, det var modigt utan skräfvel! Ickelja ot den franska nationen, utan emot frans-g ännens kejsare, var det som vapnen voro ktade. Om bara Napoleon och den Napo-!Ig onska politiken voro bortsopade, så kunde ädanefter det franska och det tyska folket — tan att någotdera af dem behöfde afstå makt 3 ler land — bo fredligt bredvid hvarandra. k yskland skulle då akta den franska natio-l) aliteten, liksom det äfven fordrade aktning f ör sin egen nationalitet. ! Kriget börjar. De tyska härarne ha lyctt an med sig, en fortfarande lycka, en oerörd, ja en ännu nästan otrolig lycka. Med t enna lycka stiger den lugna tonen till för-. äfvelse. Det tyska folket höjes nu till sky-? rne lika mycket som det franska nedsättes. Med lyckan växer glupskheten. Annexionsadan vaknar och den tyska pressen fordrar, utt Tyskland skall göra det mot Frankrike, som, om Frankrike skulle gjort det mot Tyskand, skulle ha uppfattats som den blodigaste orättvisa. Redan nu blifva franska devartementer satta under tyska lagar, liksom ym de redan tillhörde Tyskland, och den allnänna meningen i Tyskland fordrar deras nkorporerande. När fransmännen betecknade Rheinfloden såsom deras naturliga gräns, var det icke ett enda tyskt blad som icke ann detta orimligt och enfaldigt; nu deremot, lå denna orimliga och enfaldiga princip passar så bra för den nation, som nu vill stå i spetsen för civilisationen, blir samma princip l, naturaliserad som en tysk princip, och vi läsa , nu i tyska blad, att den naturliga gränsen 4 sr Rn — gt ÄLV mellan Frankrike och Tyskland egentligen icke är Rhein, utan Vogeserna. Vi finna således häraf, att det folks lära, som vill stå i spetsen för civilisationen, icke lyder så, att. man mot andra icke skall göra hvad man icke vill att andra skulle göra mot en sjelf. Vi kunna förstå detta resonnement. Det är icke upphöjdt, icke heller, såvidt man kan se, isynnerhet kristligt, utan det är vanskligt. Att vedergälla ondt med ondt, när den man som trädt oss för nära, är afväpnad — att då slå ibjäl honom, på det han icke skall förnya sitt anfall, det är praktiskt. Det finnes alldeles ingenting moraliskt eller gudomligt deri, men det är politiskt och diplomatisk. Vi kunna derföre alldeles icke tåla se denna fula vana, som den tyska pressen har bland andra fula vanor, att nemligen alltid framställa Gud såsom anförare för den preussiska hären och betrakta Bazaines återtåg till Metz som en Guds dom. Vi äro ingalunda hvad man brukar kalla fromt folk, men detta profana sätt stöter oss. Denna Preussens Gud, som för krig mot Frankrikes Gud och besegrar honom, denna Herre öfver de preussiska härskarorna, som drager försorg om att 20,000 fler fransmän än tyskar bli dödade, hör till den grekiska gudaläran eller till gamla testamentet, men icke till vår tid. Hvad du, tysk, begär af Jupiter eller Jehovah, kan du icke vänta af den Gud, som de kristne erkänna. Lass unsern Herr Gott aus dem Spass! Och öfverlåt Guds-domarne åt medeltiden! Låt Honom stå utanför dina armeorder och proklamationer och utanför tidningsartiklarne! Tillbed och anropa Krupp, böj knä för de stora kanoner, han har förfärdigat, förherrliga den preussiska krigskonstens lära och dess apostlars gerningar; men förskona oss för dessa poetiska profanationer, denna vämjeliga sammanblandning af salvelsefull uppbygglighet vid sidan af en så motbjudande glupskhet, en sådan der påtagen Gemäthlichkeit vid sidan af en sådan lust att röfva! Tillskrif dig sjelf all din lycka och storhet! Du har rättighet dertill, det tillkommer dig i fullt mått; men sök icke inbilla dig, att Gud har något att göra med dina fälttåg och bataljer, med din krigskonst, med dina kanoner och gevär, med dina soldaters sigten och träffar. Du har, säger du, dödat 20,000 franska soldater mer än som fallit af tyskt folk. Vi tro det gerna. Det är derför du står i spetsen för civilisationen. Vi vilja ingalunda motsäga dig; om civilisationen skall bestämmas efter denna måttstock, är du i sanning den mest civiliserade nation bland alla nationer. Var derför icke blyg att skrifva dina segrar på din egen räkning. Du har dödat dessa 60,000 fransmän; men Gud har icke dödat dem, lika litet som de 40,000 tyskar, som du har mistat. Så själsupplyftande det än må vara för Tyskland, att det nu, efter sitt segerrika fälttåg mot Frankrike, står i spetsen för civilisationen, så måste det dock ligga någonting bittert i denna sjelfkänsla. Förr i tiden, då Frankrike segrade öfver andra nationer, stod det i spetsen för civilisationen. Nu då Preussen segrar går det i Frankrikes ställe framåt! Men detsamma som nu händt Frankrike från preussisk sida, kan blifva Preussens lott från annat håll. Antag, att efter några år uppstår i Ryssland en man, med stor talang men utan samvete, hvilken får statsrodret i sina händer och att den ryska hären eger ännu bättre kanoner än rupps och ännu bättre gevär än tändnålsgevären, måntro ej då den tid kunde komma, då Ryssland ansåg sig hafva det kallet att ställa sig i spetsen för civilisationen och, under anropande af Rysslands Gud, fullbordade en af Guds domar, hvarigenom motparten förlorade: 60,000 man, medan blott 40,000 stupade på rysk sida? Denna efterbetraktelse öfver de stora gerningarna af Preussens Gud är uppbygglig nog; men för dem, som stå i spetsen,, dock mindre behaglig. Och ändå, hvad du gör i dag åt andra, kan sedermera bli användt mot dig. I vår tid har frågan, hvem som