Aftonbladet – 2 september 1870, sida 3

tl begränsadt och oriktigt begreppet ar, atvell -libland norrländingar, i fråga om de norrländska skogsförhållandena, och i följd deraf hafI va ock de ärade insändarena på intet sätt I kunnat jäfva, utan i stället, genom alltför -jupnenbart oriktiga slutsatser, gifvit ökadt stöd för riktigheten af mina på grund af l fakta uppgjorda beräkningar öfver Norriands produktionsförmåga och konsumtion af skogseffekter. Insändarne synas äfven vilja gifva en tvetydig mening åt mina — från allt enskildt intresse frigjorda — uti föregående uppsats Tattalade äsigt i skogefrågan, ehuru en tidslenlig lösning, en riktig och på nationalekouomiska principer grundad skogsförfattning just är det önskningsmål, dit hvarje afinina uttalade meningar syfta. Jag tog mig friheten att uti föregående artikel betona nödvändigheten af em skogsförfattning, som skiljer mellan de så högst olika iörhållanden, som existera inom landets Tohka provinser, och har sedandess haft tillfredsställelsen se, att denna åsigt är gällande inom rikets högsta myndigheter, i det att, i denlighet med K. M:ts beslut, chefen för finansdepartementet genom cirkulär af den 16 västlidne April anmodat K. M:ts befallnings— Thafvande i samtliga länen, med undantag af Gotland, att ifrån vederbörande landsting infordra och till K. M:t insända yttrande, om och i hvad mån, för de inom hvarje län vaT rande enskilde skogar, stadganden öfverensstämmande med dem, som genom kong. förordningen till förekommande af skogsförödelser på Gotland den 10 Sept. 1869 meddelats; eller med dem som landtbruksakademien föreslagit, må kunna anses erforderliga och ändamålsenliga. Otvifvelaktigt har skogsfrågan härigenora inträdt uti sitt rätta stadium, och fosterlandsvännen bör derföre hafva grundad anledning att hoppas, det dess lösning måtte blifva lika tidsenlig, som våra upplysta tidsförhållanden kräfva, samt att erfarenheten genom förut skedda misstag uti skogslagstiftningen måtte ha lärt oss så mycket, att de ej mera återupprepas. I sammanhang bärmed torde det tillåtas undertecknad, att efter en af våra senare författare i Skogsväsendet) i möjligast största korthet få anföra några notiser rörande de enskilda skogarne inom värt land. Efter 1647 års skogsordning egde frälsemwan rätt att fälla bärande träd, men skattehemmans egare icke; i öfrigt erhöllo de lika dispositionsrätt till skogen. Svedjniog å annan jord än sådan, som kunde rödjas till åker eller äng, blef redan då alla skogsegare förbjuden. Allmogens fria nyttjanderätt af egen skog inskränktes likväl, ty genom husesynsordningen af den 18 Juli 1681 bief skattehemmans egare underkastac husesyn hvart tredje år, hvarvid jemväl bans huskållning med skogen skulle utgöra föremål för besigtning. Det sätt, hvarpå denna besigtning fullgjordes af kronooch jägeribetjenter, gaf anledning till flera klagomål från allmogens sida. Genom dessa och en mängd andra förhållanden, som inverkade tryckande på skattejordens innehafvare, uppstod liknöjdhet och vanskötsel af egendomen och således äfven at skogen. Denna misshushållning med skogen från enskilda skogsegares gida trodde man sig kuosna förekomma genom ännu strängare stadganden och förordningar. Så ålade 1734 års lag skattebemmansegare att vid vite sparsamt begagna sin skog. Anläggning af nya sågverk och till och med af torp gjorder beröen.. af vederbörande embetsmyrdigheter och 1734 ;8 skogsordning innehåller dessstom en mänga ugtaljföresk ifter rörands behandling af enskildes sx0gar, så att den till och med bestämmer hura hög stobbe som fick huggas. Dessa stränga stadganden fortforo dock icke länge, ty vid 1765 års riksdag borttogs jägeristatens rätt till uppsigt öfver skatteskogarne, men fullkomlig frihet i användningen af sina skogar erhöllo de enskilda egarne först gevom k. förordningen af år 1789, då lika fri dispositionsrätt medgafs öfver alla enskilda skogar med undantag af rättigheten till bärande träd och masteträd. 1647 och 1664 årens skogsordningar förbjödo vid strängt ansvar allt fällande och förderfvande af bärande träd, dock var det landshöfdingarne medgifvet att, uppå ansökning och då skäl dertill förefanng, tillåta deras fällande på den allmänning der öfverflöd på dem var, eller då de stodo till men för ondens åker och ärg. Afven var det vidtre markers bot hvar och en ålsgdt att för hvarie afverkadt träd återplantera tvenne nya af samma slag. Då nu dessa träd stodo till hinder på allmogens åkrar och deras fällande var rörenadt med både besvär och omkostnader — en natnlig följd af föreskrifterna om föregående utsyning för erhållande af tillstånd att fälla dem, så företog allmogen sig att i hemlighet utrota de unga ekplantorna, troende sig derigenom hafva, gjort sina barn och efterkommande en stor välgerning. Till förekommande at detta oskick utfärdade regeringen lämpligare föro jar, som bättre uppnådde det afsedda ändamålet. Sålunda stadgades 1742 att skatteoch kronobonde, som väl vårdat växande ekar och telningar på sina egor, skulle erhålla fri disgositionsrätt öfver hälften af alla dem som då voro under 10 är gamla. Betrakta vi åter skogsfrågans öden inom vårt brödrarike Norge, så fipra vi, att nämnde land redan 1737 erhöll en skogskommission och 1739 ett eget skogskollegium under benämning General Forstamt,, som uppgjorde en plan för skogsafverkningen i hela riket, hvilken plan 1740 fastställdes till efterlefnad. Skogarne uppmättes och indelades i hyggen, hvarpå General Forstamtet t skulle tillåta skogsegarne att fälla imension, dock till en I elon ningar, som b kola sådant vi annat, och han kunde hoj ur skogen bortrödja torra under skogsbetjenters tipp General Forstamtets s des redan 1746, men å för att likväl efter otal administrativa och j a s makt upphäfpprättades 1761 k af sin ch