Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

Hu, hvilken odeur! utropade friherrinnan. Ja, den är i sanning. horribels, svarade kammarjunkaren i det han viftade med sir parfymerade näsduk. Det är ett oundvikligt ondt vid ett fiskläge, sade brukspatron Skönfelt; ibland, vär det är alldeles lugnt, eller när. vinden ligger från land, känner man redan på ett betydligt afstånd denna obehagliga fisklukt. Men, min bäste brukspatron, hur är det möjligt att dessa menniskor kunna lefva ij en dylik förpestad atmosfer? Hu, jag tycker att man ej en qvart skulle kunna känna det utan att qväfvas.. Men det vill också dylikt folk till, sade friherrinnan i det hor med förnämt förakt betraktade de stackars fattiga menniskorha. De unga flickorna hade närmat sig barnen och börjat vänligt tilltala dem, men de skygga, halfvilda små stodo orörliga, med nvedslagna ögon, och det lyckades ej de unga flickorna att få ett enda svar på sina Opprepade frågor om hvad de hette, hur gamla de voro, 0. 8, v. Lilian blef i detsamma varse en liten gosse, som stod på något afstånd från de öfriga barnen, och då och då kastade en förstulen blick på henne. Kom hit du lille derborta, utropade hon, kom hit och säg mig hvad du heter. Den lille närmade sig blygt. Nå, hvåd heter du min lille vän? frågade hon vänligt i det hon klappade honom på det ljuslockiga hufvudet. Jonas,, hviskade han i det han såg upp till Lilian med ett par klara, lifliga ögon: Nå kan du säga mig hur gammal du är? Sex år till julen. Lilian upptog en påse karameller ur fickan. Se här skall du få för att du sva