Aftonbladet – 25 augusti 1870, sida 3

att han nu, tyvärr! komme i den ålder, då man ej mer väcker flickornas intresse. Också är valet af qvinno-lärare ytterst vigtigt. Det bör vara män af allvarligt, men öppet och vänligt sivnelag, grundligt bildade och fullkomligt hängifne åt sin uppgifts vigt och I renhet, — icke ytliga eller sådana, som föra endast det lättare godset till torgs, om ock detta skulle ske på ett snillrikt sätt. Våra större läroverk för flickor, så i hufvudstaden som i landsorten, äro i allmänhet ställda under ledning af en manlig föreståndare, — något, som förr ej var vanligt; och det är tydligt, att man af en sådan skolrekror, utom de ofvan angifna egenskaperna, fordrar ett ordnande sinne och en organisationsförmåga, som sammanhåller det hela ), och som också mera öfverensstämmer med mannens än med qvinnans riktning. Deremot hafva dessa skolor ett stort, på åtskilliga ställen öfvervägande antal af lärarinnor, hvilket torde vara fullt ändamålsenligt, då dessa äro i tillfälle att under sin nära beröring med eleverna, på dem utöfva ett sannt qvinligt och sålunda välgörande inflytande, äfven i afseende på det själslyte, om hvars undanrödjande här närmast är fråga. Ty om lärarinnor, hvilka sjelfva i sitt yttre äro en tåfävgans profkarta på modets vexlingar, kan här icke vara tråga: de höra utan tvifvel till de sällsynta undantagen och medföra också, der de finnas, icke så mycken omedelbar skada, som fåfänga min, i det flickorna sjelfva lättligen afficieras af det stötande i den qvinliga fåtängan. Till dessa betraktelser sluta sig ofrivilligt tvenne frågor, hvilka vi dock nu: ej kunna annat äni största korthet besvara. Först: hura skola de för uppfostran verksamma faktorerna, skolan och hemmet, här gemensamt verka? Härvid, likasom i allmänhet, måste, för hvarje särskildt fall, ett klokt rit och förtroende bestämma gränsen mellan skolans och föräldrarnes åtgöranden. Men, kan man vidare fråga, skall ej vid en sådan strängare och allvarligare hållning i flickornas uppfostran också på samma gång det sköna i qvinnans väsen, behoget försvinna? Nej, visst icke! Blott dessa flyktiga rosor skola tattas, hvilkas blad falla af, innan de kunnat utveckla sig till en prydlig, vederqvickande blomma. -Men alltid skall -qvinnan vara och förblifva vårdarinnan af: det skönas heliga flamma; — ja, hon:skall först då vara det helt ochfullkomligt, när rökofferna från fåfängans altare fördunstat och skingrat sig. 5 ne dn leer öh sterune host