Aftonbladet – 24 augusti 1870, sida 2

TanSauL IOLLLOCHUC 101 UELOVLIXNINgEN I falls. vest. ädjar till alla män af alla partier; sjelf tillhör ig, det vet man i armn, icke något annat parti n landets. Jag vädjar till deras hängifvenhet. ag ber dem att lägga band på sig, att med egna änder skipa rättvisa öfver dem, som ej tillhöra ågot parti, och som i de allmänna olyckorna enast se ett tillfälle att tillfredsställa afskyvärda stnader. Ooh för utförandet af mitt värf, efter vilket jag skall, det försäkrar jag, återvända till en obemärkthet, hvarur jag utgått, antager jag tt af de gamla valspråken i Bretagne, der jag är ödd: Med Guds bjelp, för fäderneslandet! Vi meddelade för några dagar sedan den ngerske generalen Tärrs sändebref till grefve Sismarck, hvilket väckt så mycket uppseenle, isynnerhet i England. Bismarck här be varat det genom ett i Staatsanzeiger infördt elegram, hvari han förklarade, att han mot. og general Tirr enligt kejsar Napoleons önkan, och att han af honom fick endast muntiga meddelanden, hvaremot af mera betrodle agenter skriftliga meddelanden gjordes hoom, hvilka kunna offentliggöras. Han svaade aldrig hvarken muntligen eller skriftlien. Dessutom var Tirr från franska sidan ramställd såsom opålitlig och blott användvar för militäriska ändamål. På detta teleram har nu general Tärr å sin sida åter varat. Han kom, säger han, i Juni 1866 ill Berlin efter en derom uttryckligen uttaad önskan af grefve Usedom, som då var oreussiskt sändebud i Florens, samt framförle depescher från denne. Ändamålet med hang resa var rent militäriskt. Då han samjalade .med grefve Bismarck, redogjorde denne alldeles ovmbedd för de planer till utvidg: ning af Frankrike, som han redah Hade framagt för kejsar Napoleon: General Täörr talade icke med fransmännens kejsare på sin resa hvarken till eller från Berlin och mottog blott de.helsningar; grefve-Bismarck gaf honom till prins Napoleon: Han har aldrig talat med grefve Bismarck på kejsar Napoleons -begäran: och hade blott underrättat kejsaren om det yttrande förande Frankrikes utvidgning, som grefve Bismarck oombedd tällde. Hans skriftliga berättelse derom till kejsaren slutade med orden: Jag är af den tron, att grefve Bismarck yttrade: sig så till mig, på det jag skulle låta E. M:t få veta let. NL 0 mr oh OK TRIO Journal de Bruxelles, den nuvarande klerikala ministörens i Belgien officiösa organ, meddelar: ett bref från påfven till konungen af Preussen samt dennes svar derpå, hvilka båda brefs autenticitet tidvingen säger sig kunna garantera. Påfvens skrifvelse är daCN den 22 sistl. Juli och af följande inneåll: Under de betänkliga omständigheter, hvari vi befinna oss, torde det förefalla er stridande mot bruket att bekomma ett bref från mig; men såsom vikarie på fredens Guds jord kan jag icke underlåta att erbjudaer min bemedling. Min önskan är att få se krigsförberedelserna upphöra och att förhindra de olyckor, som äro den oundgängliga följden af dem. Min bemedling är en suveräns, som i sin egenskap af konung till följd af sitt områdes obetydlighet ej kan väcka någon afund, men som ändock skall ingifva förtroende genom det moraliska och religiösa inflytande, han personifierar. Pius Pp PIX. P.S. Jag har äfven skrifvit till fransmännens kejsare. Härpå svarade konungen af Preussen den 30 i samma månad: Höge påfve! Jag har icke blifvit öfverraskad, utan djupt rörd, då jag läste de bevekande ord, som tecknatsaf er hand för att låta höra fredens Guds röst. Huru vore det väl möjligt, att mitt hjerta icke skulle lyssna till en så mäktig maning! Gud är mitt vitne, att hvarken jag eller mitt folk önskat eller föranledt kriget. Hörsammande de heliga pligter, som Gud pålägger suveränerna och nationerna, fatta vi svärdet för att att försvara fåderneslandets oberoendej och ärå; och vi sköla alltid vara färdiga, att nedlägga.det, så snart dessa våra egodelar blifvit betryggade. Om E. Helighet kunde erbjuda mig från dens sida, som så oförmodadt förklarat krig, en försåkran om uppriktigt fredliga afsigter-och garantier mot förnyandet af -ett dylikt våldförande af freden och lugnet i Europa; skall det sannerligen icke. bli jag, som kommer att vägra mottaga dem ur E. Helighets vördnadsvärda händer, helst jag är förenad med er genom den kristliga kärlekens och en uppriktig vänskaps band. Wilhelm. De österrikiska landtdagarne öppnades den 20 dennes med ett kejserligt trontal. Kejsaren. förklarade .deri, att han under nuyarande ödesdigra händelser ansett det vara sin oundgängliga regentpligt att sammankalla monarkiens representanter. Det var en stor tillfredsställelse för honom i detta allvarliga ögonblick, då monarkien mer än någonsin behöfver alla befolkningarnes endrägtiga samverkan, att veta befolkningarnas representanter vara församlade och lifvade af en på mångå sätt ådagalagd patriotism. Beträffande de önsknidgar, som den galiziska landtdagen uttalat såsom landets behof,:så var det konungens vilja, att regeringen, som re-l dan tagit dem i det mognaste öfvervägande,l. skulle till riksrådet inlemna motsvarande förslag, genom hvilka landets önskningar skola l inom gränserna för rikets enbet och medl iakttagande af. de politiska förhållandena så vidt möjligt är uppfyllas, Kejsaren uttalade vidare sin förhoppning, att de trogne tyrolarne, hvilka alltid visat lysande prof på sin tillgifvenhet för fäderneslandet ochtronen, icke skola undgå att inse; att det nu för alla landtdägar endast kan bli fråga om att se dessa högsta intressen till godo, hvilkas gemensamhet blifvit helgad genom. Usterrikes ärorika. historia och hvilkas endrägtiga befrämjande utgör vilkoret för landets makt och anseende, Kejsaren uttalade denna förhoppning i afseende på den galiziska landtdagen med så mycket större. tillförsigt, som de känslor och intressen, som förena landet med kronan, på de senaste åren kraftigt och öppet gifvit sig luft. Kejsaren uppmanade slutligen landtdagarne att utan dröjsmål företaga riksrådsvalen, på det han må kunna omkring sig samla monarkiens lagliga representanter, hvilkas författningsenliga medverkan synes oundgängligen nödvändig. Om stämningen och förhållandena i Frankrike och i Paris skrifver den utmärkte politiske författaren Charles de Mazade följande i den politiska öfversigten uti senaste häftet af Revue des deux mondes: Man tviflar icke på armen, man vet ganska väl att motgångar alltid äro möjliga i ett krig, och: det är icke dessa som så djupt upprört Fränkrike. Sanningen är den, att denna plötsliga, allmänna och oemotståndliga s