Aftonbladet – 22 augusti 1870, sida 2

olitiken, som nu äfven haft i sinnet att: nappa åt sig the golden prize of the West) ndia islands. : Estetiskt taget, är det sannerligen skada, stt den hohenzollernska kandidaturen till bourbonernas f. d. spanska tron fick en så snöplig ända; ty dermed har naturligtvis det sinnrika Coba-projektet också fallit. Det skulle eljest ha blifvit ett intressant skådespel, att se borussianismen i fejd med den amerikanska Monroe-doktrinen. Planen att gifva Preussen protektoratet öfver Cuba och göra Habana till en preussisk marinstation, säger den amerikanska tidningen, skola de Förenta Staterna svårligen finna antaglig, och de hundra millioner dollars, som Bismarck vill placera i denna affär, skulle nog befinnas bortkastade. Tidningen klandrar i de skarpaste ordalag kongressens och unionsregeringens hållning under Cubas sista resning: De vestindiska öarne, heter det, lågo färdiga att falla i våra händer, och inom kort skulle de varit lika amerikanska, som Lonisiana eller någon af staterna vid Mexikanska viken. Emellertid torde unionsregeringens politik ej vara så fjerran skild från de tendenser, tidningen uttalar, som detta bittra klander skenbart gifver anledning att förmoda. Unionsregeringen kan tillsvidare finna sig i, att Spanien, en makt af andra rangen, ännu någon tid bibehåller sitt seklergamla herravälde öfver Cuba, men deraf må man visst ej sluta till att hon skulle tåla, att en annan stat, en europeisk stormakt, som ännu aldrig haft fast fot i Nya verlden, tillegnar sig denna dyrbara perla. Vidare må det visserligen vara sannt, att det varit ej det nu till makten komna republikanska partiet, utan slafaristokratien och dess vänner, demokraterna, som under de två årtiondena före inbördeskriget representerade den amerikanska eröfringsoch annekteringspolitiken, dertill drifna af sakernas tvång, af behofvet att, till jemnvigtens eller öfvervigtens bevarande, söderut skaffa nya slafstater, såsom motvigt mot de i vester raskt uppblomstrande fria staterna. Det är derjemte väl bekant, att kongressen ej velat begagna tillfället att utvidga stjernbanerets välde öfver Danmarks Vestindiska öar, ehuru sjelfva hederskänslan borde hafva förmått den att fullborda en öfverenskommelse, till hvilken uvionsregeringen från början så godt som trugade Danmark. Allt detta kan nu-tyckas vitna om de allra fredligaste, fogligaste och anspråkslösaste syften hos Förenta Staternas unionsstyrelse. Men ett är, att ej vilja på det gamla demokratpartiets manår skrida till en våldsam äfventyrspolitik, att finna sig i status quo gentemot Spanien och Danmark, samt tåligt afvakta stunden då man får Npptaga frukten, som faller från trädet, i stället för att med ansträngning skåka ned den eller dyrt köpa den; ett annat åter, att låta en makt, som kan bli en besvärlig granne, förvärfva nya besittningar invid unionens kuster. I detta senare fall kan man nog vara viss om, att de ledande amerikanska statsmännen skulle visa sig genomträngda af denna Monroedoktrin, som ej längesedan spelade en roll i det så storartadt tillämnade och så förskräckligt misslyckade mexikanska kejsardömets fall.