Aftonbladet – 19 augusti 1870, sida 3

Den korrespondent till Times, hvars ypperliga skildring af sleget vid Saarbräcken vi : går återgåfvo, fullföljer i ett bref af den följande dagen sin berättelse, sysselsättande sig hufvudsakligen med de vidrigheter, som under återtåget träffade honom sjelf, i det har på sin väg till Metz oupphörligen antastade: och arresterades såsom misstänkt att vars fis spion; men denna berättelse inneåller dessutom några drag af gripande intresse, hvarför vi här meddela ett utdrag a! densamma. Korrespondenten yttrar: Min berättelse afbröts i går afton i det ögonblick då preussarne, efter att ha kringgått fransmännens venstra flygel, jagade dem och de flyende stadsinvånarne framför sig i riktning mot Metz. Bland denna retirerande och af förskräckelse slagna massa befunno vi oss, och vi ansågo rådligas. att följa med dem och tillgodogöra oss deras kännedom om de vägar och bivägar, medelst hvilka man åtminstone kunde komma på ett mera betryggande afstånd från preussarne. Då vi hade uppnått krönet af höjderna och för tillfället funno oss befriade från den omedelbara faran för preussarnes kulor och granater, och de stackars menniskorna följaktligen förmådde tänka på någonting annat än den ögonblickliga faran för lif och lemmar, syntes de plötsligen inse hela-vidden af den olycka som träffat dem; tillika började de tänka på sina anhöriga och vänner, som voro kringspridda, i förtviflan flyende genom de djupa skogarne, der mörkret växte med nattens framskridande. Aldrig tillförene har jag bevitnat sådana scener af ångest och fasa, och hoppas att icke mera behöfva göra det. Mödrar, som förlorat sina barn, sökande dem med trsinniga rop och åtbörder; — ålderstigna, vacklande män och qvinnor, stapplande framät med matta. steg, släpande på något af deras torftiga husgeråd, i tysthet bärande ålderdomens tysta sorg; — små barn, blott till. hälften medvetna om hvad allt detta kunde betyda, ofta ledande något kärt husdjur och sökande någon vänlig hand, som kunde ledsaga dem; — män stödjande sina hustrur, bärande sina små (stundom två eller tre) på axlarne, och uppmuntrande den lilla familjegruppen med ord, fulla af mod och ömhet; — skoögarne genljudande af rop och klagoskri, af böner till frälsaren och den heliga jungfrun. Det är omöjligt att i ord skildra den öfverväldigande fasan af denna sorgliga utvandring. Kunde blott hela verlden uppfånga en enda skymt af en sådan syn, dristar jag påstå att krig skulle blifva omöjliga; att nationalfåfänga och donquixotiska hedersbegrepp, och konungars, kejsares och statsmäns brännande ärelystnad, skulle för alltid kufvas vid minnet af allt elände och all fasa i ett sådant skådespel. Om det 1:a algieriska tiraljörsregementet, hvilket lemnat de flesta af de fångar, som i träffniogen vid Wissembourg föllo i preussarnes händer, skrifver S:t Hilaire i Figaro: Då jag stod vid regementet, öfvade öfverste Achinard — nu brigadgeneral — oss ofta i det lilla kriget,. Det var fästet Menuche, beläget två kilometres från Blidach, som i allmänhet var föremålet för våra manövrer. Turcos klättrade upp för dess kuperade höjdsträckningar med en till det vidunderliga gränsande liflighet och hurtighet. De hoppade öfver dvergpalmerna som schakaler, med glödande ögon, utspärrade näsborrar och lika så uppspelta af denna matta skuggbild. af kriget, som om. de haft sjelfva den mäktiga verkligheten för ögonnen. Krutröken slog i hufvudet på dem genast efter första gevärsskotten, de voro ej längre menniskor utan össläppta lejon. Det blåste signal till rerätt, men de gingo lika ifrigt på. Underoffiserarne hade den största möda i verlden att å dem tillbaka. Men hörden I då ej reträttsignalen?. frågade man dem. — Ritrite juisquei ci? Macache sabir, macache comorendir!s Det var allt hvad de svarade, ch det skulle betyda så mycket som: Reirera, hvad är det för slag? Massakrera, ugga in, massakrera, det förstå vi oss på! Denna heroiska obekantskap med allt, som töter på reträtt, gjorde att 500 af dem blefvo ångna i slaget vid Wissembourg. De störade! sig öfver preussarne, utan alt bry sig m hvad som föregick bakom dem. De krosade, de förintade allt, som fanns i deras äg. Ett af de preussiska kungl. gardesresementena blef störtadt öfverända och krosadtaf detta skydrag i menniskohamn. Återtoden af divistonen Douay, som nödgades luka under för fiendens numeriska öfvervigt, nåste draga sig tillbaka. Reträttsignalen blåstes, men turcos bekymrade sig efter vanigheten ej derom. Geners may satte sin näst i galopp för att per sifva dem esked. Men tureos a t j; de ördubbla sin ifver. De j unnat regemente, anfalla med bajone ett raseri, som gränsar till vansinne, och ; n ofantlig lucka i den fiendtliga linien, som; le kila igenom i språngmarsch. Föreställj r en rågskördemaskin, som går genom en i iker, skrifver ett ögonvitne, och ni kan söra er ett begrepp om detta fruktansvärda ich storartade anlopp,. Men på detta sätt komma de på andra sidan om den fiendtliga irmen. Deras bataljonschef, som varit främst anfallet, sätter helt lugnt lorgnetten i ögonyrån: Men, halt! Hvar hafva vi våra amrater?, Långt i fjerran ser han dem Iraga sig tillbaka i god ordning. Nu börade han uppfatta det kritiska i deras beägenhet och funderade en stund på att göra ;n ny lucka för att komma tillbaka till deas kamrater. Men hvad kunde 509 man 1iträtta mot 40,000? Han är omringad på ullakanter och nödgas att jemte sin hjeltenodiga trupp gifva sig fången. Och hvad gör väl detta. Dylika förluster äro lika goda om segrar, ty de tjena till att stärka den illit, vi hysa till våra soldaters tapperhet. Om general Dvuays död i slaget vid Wisembourg berättar Achard Amedåe i Moniteur mniversel: Den stund då slaget var förloradt såg generalen, mörk och dyster, från höjden vf en skans de sista regementena af sin division marsshera utför en slottning, från hvil.en fiendens eld decimerade dem. Han hade rjort allt som står i mensklig makt för att vetvinga ödet. Han hade icke mer en baaljon, icke ett kompani till sin disposition; len blodiga strid, som han hade kämpat ända edan morgonen, hade beröfvat honom allt. Tan utdelar nu till sina adjutanter och ordoansofficerare befallningar, som skingra dem alla riktningar, och går derpå ensam ut ur skansen. Då han kommit till ravinen, draser han upp en pistol ur sadelhölstret, krossar sin hästs hufvud och stiger derpå med len dragna värjan i handen långsamt uppför len backe, som höjer sig midt emot honom. Soldater, tillhörande alla regementen och alla vapenslag, störta förbi honom. Han kastar