Aftonbladet – 17 augusti 1870, sida 2

8 befattning har 1 sanning ej varii Häpgon nekur. Så har Gaulois korrespondent vid ndra armekåren hr de Katov blifvit svårt irad, och LOpinion National har ej sedan en 6:e haft någon underrättelse om sin, hr eziersky, som varit med i bataljen vid Saarricken: Edmond About, sotn skrifver till Bir, hade åfteb, värlt saknad, öth Han trode att han vid Wörth blifvit tilitänbatäg5t f preussarne, men säges nu ba blifvit sedd red de andra flyktingarna släpa sig fram på ägen mellan Saverne och Sarrebourg. Men i återvända till Edmond Texiers bref. Han krifver från Naney den 9 på morgonen: Kl. 5 i går morse lyckades jag träffa på n krogvärd; som hade er häst och samyckte att skjätsa ihif till Sarteboprg: Jag om dit kl. 4 i går eftermiddag. Der åter ann jag Mac Mahons armåkår, denna decinerade kår, som jag dagen förut sett i Sarerne och bland hvilken sågs ett betydligt ntal soldater utan våpen och packning. Sarerne uppgifvet, det är nyckeln till Vogeerna öfverlemnad åt fienden. Denna armeår skulle draga sig ännu längre tillbaka. Särrebourg är utrymdt söm Saverne.. Sollater och officerare äro titbm Sig af raseri. De anse sig förrådda. Oskickligheten bar i anblog varit stör. Jag hat satttalät möd fficerare och soldater at alla vapen, och alle iro enhälliga i uttrycket af sin smärta och in förtrytelse. Den 6 på morgonen fingo de j ens någon kaffrration. De slogos till kl. 5 på aftonen utan att på 24 timmar ha förärt det minsta. På aftonen elter Ailöga skedde ingen tbtdelning af proviant. En sollat sade till mig: Under fyra dagar ha vi lefvat af potates, som vi plockat på fältet: En sådan desorganisation har than välsällat sett. . Men missnöjet är ej endast riktädt möt lennå punkt. Mac Mahons kår, utgörande 25 å 30,000 man(?) och soi i pärta toll timmar hade att kämpa emot 140 000 mai, erhöll ej den minsta förstärkning. Man lät benne draga sig ur affären bäst hon kunde. Hela regementen ha försvunnit. Ide sex kyrassierregementena ha 122 officerare stupat. — Den 6 Augusti gick Frankrikes gräns till Strassbourg, den 7 var han ryckt tills baka till Saverne, den 8 till Sarrebourg, jag vet ej hvar dess nya gränser i morgon skölå vara.n Och samma dag på aftonen skrifver Texier från Luneville: Jag såg Luneville för fjorton dagar sedan då gardet ankom till Nancy. Alla hus voro då behängda med flaggor. I dag synesingeti enda. Staden är dyster och många hus stå öde. Allt rikt folk utvandrar och styr kosan mot Paris eller ännu längre bort; Öfveralit, i Luneville som på landet, vill tan beväpna sig, man begär vapen, men tnyndigheterna svara, att det ej finns några. Då jag yttrade till personer i Saverne: Hvarför flyn I? svarade de mig: Emedan vi ej ha ett enda gevär att försvara oss med. Hvars till tjenar det att som får räcka fram halsen åt fienden? Vi skulle kunnat försvara oss, men man har ständigt misstrott nationalandan. I aderton år har man gjort allt för att undertrycka henne. Man har velat göra oss till qvinnor och barn. Beröfvade alla medel till försvar, ha vi ingenting annat att göra än att fly som barn och qvionör. En korrespondent till National ger följande lifliga skildring af den allmännma upplöge ningen efter slaget. Han skrifver: I förgår var jag vid Rbeinfloden, i Strassbourg; i går reste jag öfver Vogeserna till Saverne; i dag är jag vid Mosel, i Nancy. .1 morgon skall jag sannolikt skrifva till er från Chålons, derefter från Foutainebleau, och sedan komrmer jag sjelf till er i Paris med mitt bref. Vårt preussiska fälttåg har blitvit förvandladt till ett franskt iälttåg. Ressn från Paris till Berlin företages nu från Berlin till Paris. Denna brådskande baklängesgång förklarar, att några af mina bref icke kommit er tillhanda. Jsg skell gå htet tillbaka för stt fylla den bärigenom uppkomna luckan. I lördags stod det förfärliga slaget. Tjugufem till trettio tusen man stodo emot ettbundratjugu tusen. I tio timmar fördes en bjeltemodig strid under fiendens kanoner. Nästan alla officerarne stupade i spetsen för sina soldater, och då soldaterna trots forcerade marscher samt brist på lifsmedel och ammunition stredo modigt och ibärdigt, har den franska härens stora rykte icke tagit någon skada. När man förklarar krig och utan absolut nödvändighet öppnar sitt område för invasion i stället för att draga kriget öfver i fiendens land; vär trupperna vid ett fälttågs början sakna lifsmedel; vär soldaterna i den första striden lida brist på ammunition kl. 12 på middagen, och då man utsätter 35,000 man för att bli tillintetgjorda af mer än 100,000 man, oaktadt man disponerar öfver flera soldater, än som behöfvas för att krossa fienden, så måste man vara beredd på hvad som nu händt. Man behöfver blott fråga soldaterna om deras mening, och svaret skall alltid bli: Vi ha intet befäll Lemningarne af den första kåren ankommo i söndags morgse till Saverne vid foten af Vogeserna. — Bestörtning stod att läsa i ansigteva på alla dessa stackars soldater, som voro öfveransträngda, betäckta med smuts och med blod från sina sår. Det finns inga lifsmedel i Saverne; man tager i största hast lifvet af några magra kor utan attens veta, hvarest man skall få kokkärl ifrån; ty det är alldeles icke mera fråga om kampering, allt har fallit i fiendens händer. Men, säger man, framför oss ligga Vogeserna med ypperliga strategiska positioner, från hvilka preussarne säkerligen skulle bli skjutna sönder och samman, i full de våga närma sig. Der ligger den klippmur, mot hvilken deras armå skall oli krossad. Elsass är väl besatt af fienden, och vi komma att taga det tillbaka; men Lotbringen är betäckt. Så talade man till kl. 5, då ett posttåg från Paris löper in på bangården i Saverne och medför underrätelse, att linien är genombruten, och att finden står ända inpå oss. Jag blef då vitne ill den ovanligaste och förfärligaste syn. En vanisk förskräckelse bemäktigar sig invåarne. Till bergen, till bergen! ropa de. Alla menniskor lemna i samma ögonblick taden och taga sina dyrbaraste egodear med sig. Barn och qvinnor gråta, ch blott de äldsta männen stanna qvar sina hem. De stigar, som slingra sig senom Vogesernas furuoch gastanjeskogar,