Aftonbladet – 15 augusti 1870, sida 3

Tysklands kufvande blefve helt visst den hår daste stöt, som kunde drabba protestantismen ocIl den fria forskningen i denna tid Ja, nog blefve det en härd stöt för det slag fria forskning, som sysselsätter sig med att naboländerna spana efter ett eller annat tjo; tysktalande medborgare, hvilka genast upphöja till rang och värdighet af en verlassener Bru derstamm? och tagas till utgångspunkt för plane att med det stora fäderneslandet annektera de Jand, i hvilket de täckts uppslå sina bopålar För Tysklands seger hyser H. T, inga farhå gor. Dess fria reprensentantförsamlingar skol: snart nog uppgöra räkningen med junkrarne.? Hvem kan tvifla på det? Den främste af dess: fria riksförsamlingar har ju redan åratal bevisa sin frihetskärlek genom den frihet? den tagi Sin attmed hånskratt affärda en ädel fosterlandsvä allvarliga och upprepade maningar att tillhåll: regeringen att sent omsider uppfylla ett i der treenige Gudens namn besvuret löfte. Nog skol: sådana fria representantförsamlingar snart gör: upp räkningen med junkrarne och bygga Euro pas, civilisation och folkfribet? på en säker grund val! Dessutom förmenas Frankrikes seger skol medföra andra stora vådor, hvaribland i först: rummet bör nämnas det ökade inflytande, son det katolska prestväldet härigenom skulle erhålle i Europa? Är äfven detta en historiens lärdom? Ha Frankrike verkligen visat anlag att ntbreda kä tolsk intolerans och obskurantism öfver verlden? Nej, sjelfva dess folköfversvämningar ha tvärton röjt en viss likhet med Nilflodens öfversväm ningar deruti, att de alltid dragit sig tillbaka iger inom sin strömfåra, efterlemnande en fruktsam jordmån, i hvilken civilisationens frön lättare ha grott. Hvad Frankrike representerar är icke katolsk obskurantism, utan 1789 års stora grundsatser. Om också tidtals uppblandad med främ. mande tillsatser, utgöra dock dessa principer grundvalen för dess nationella lif och sociala utveckling. 1789 års revolution lösryckte det från den europeiska absolutismens klump, som endast kunde bestå genom sin enhet och sin tyngd. Det feodala Europa reste sig för att tukta affällingen, men franska revolutionen drog fram deröfver såsom en väldig stormil, bröt motståndet och utsådde öfverallt de demokratiska lärornas frön, Dessa frön börja mångenstädes spira app med frisk växtlighet, och fienden anser nu tiden vara inne att rusta sig till att ödelägga den späda brodden. Om detta är sant — och vi å vår sida ?trotsa hvem det vara må? att visa motsatsen — från hvilkendera sidan är det då som Europas civilisation och folkfrihet äro hotade? I Jönköpingsbladet läses följande betraktelser: ... oh Ju närmare man nalkas utvecklingen af den blodiga tvekampen, desto tydligare blir det,att den varma sympati, som öfver hela vårt land egnas åt Frankrike, har sin grund, ej uti ett abstrakt öfvervägande af formella rättsskäl, utan i en, hos mången kanhända icke fullt klar .men derför icke mindre lifligt känd förnimmelse af att depna strids utgång kommer att utöfra ett stort inflytande på vår likasom på de andra smärre folkens framtid. Hvarföre följde samma folk med samma sympati de franska vapnen under krigen mot Ryssland 1954 och Österrike 1859 — hvarföre drogo de en suck af lättnad efter hvarje fransk seger? Svaret lyder: derföre att dessa krig från fransk sida fördes mot det system af väld och förtryck, som alltsedan 1815 utöfvats af Ryssland, Preussen och Österrike; derföre att man hade i friskt minne det onda dessa trenne regeringar, förbundna i en allians, den de fräckt vågat benämna den heliga, under nära 40 år tillfogat fribeten i Europa; derföre att man sett dem slå deras egna folk i fjettrar och skrida in öfverallt i främmande länder, der en friskare anda sträfvade att bryta fram; derföre att man visste, att de svurit ett oförsonligt krig mot folkens och nationaliteternas rätt och endast erkände sin egen, de absoluta regeringarnes med Guds nåde,. Det blef en konseqvens af den franska politiken, att den heliga alliansen i dess urspruvgliga form, med alla dess atgreningar i form af familjfördrag med de mindre furstebusen, sprängdes. Men de finnas, som misstänka, att Ryssland och Preussen aldrig upphört att sinsemellan vara förbundna. Ingenting kan anföras emot men en mängd omständighetec för ett sådant antagande. Har Europa mindre att frukta af den rysk-preussiska alliansen än den gamla heliga? Tvärtom: formen må vara en annan, men karakteren är lika folkoch frihetsfendtlig. Det enda bålverket mot en ny våldsperiod i Europa är Frankrike. Blir Frankrike slaget, så kan man vara förvissad om, att Ryssland och Preussen icke skola dröja länge med att sätta sina planer i verket. Och framför några auIra ha de skandinaviska länderna allt att frukta af dessa planer. Hvem skulle Danmark ha att hoppas hjelp af, om Preussen finge lust att komplettera sina eröfringar från 1864 med Jutland, som ju är landfast med Tyskland, och med öarne, hvilka äro så lockande för en framåtsträfvande sjömakt? Hvem skulle hjelpa Sverige-Norge, i fall Ryssland sträckte it handen mot hela deras område, ej som förr lott ett finger mot en obetydlig landremsa vid shafvet? Kanske England? England skulle hvarcen kunna eller vilja göra något. Det har snart ipphört att såsom europeisk makt vara till för vägon annan än sig sjelf. Det återstode oss då lott att ensamme kämpa en förtviflans strid mot öfrermakten. I de svenska sympatierna för Frankrike ingå welt visst till en stor del dessa farhågor för följlerna af Preussens seger. Sverige skall derföre cke, såsom en viss tidning förutspått, byta om föemål för sin sympati, i fall, det Gud förbjude, rederlag och icke seger blefve Frånkrikes lott. Sverige skulle sörja öfver nederlaget, lika visst om det skall glädjas åt segern, i fall den, som vi woppas, blir Frankrike beskärd. ,